Resan har varit lång och den är långt ifrån över.
Nu har Arbetsförmedlingen sagt att de vill göra en arbetsförmågeutredning på mig, och det känns både bra och väldigt angeläget. Jag behöver få veta var jag står. Vad jag klarar. Vad jag inte klarar.
Förhoppningsvis blir det lättare att hitta ett jobb när jag har en tydligare bild av min egen förmåga.
Det ska bli intressant att upptäcka mina förmågor med mitt nya handikapp. Att se vad som faktiskt finns kvar, vad som fungerar, och vad som kanske till och med kan överraska mig.
Men samtidigt… det kommer också bli tydligare hur dålig jag egentligen är. Det är svårt att acceptera handikappet. Svårt att ta in att jag inte kommer bli helt bra igen.
Det är lättare att ha skygglapparna på, att låtsas att allt bara är en fas som snart går över. Man vill inte se. Man vill inte veta. Men nu kommer jag behöva se.
Jag vet inte vad allt detta kommer leda till. Men jag står här, i det som är, och försöker möta det utan att fly.
Ett steg i taget.
Vi får se vart det tar mig.
Lämna ett svar