SjälensTystaRöst

Nu har jag kommit igång med gymmet igen.
Efter varje avslutat pass känns det väldigt bra. Jag känner mig nöjd över att jag tog mig dit och genomförde träningen.
Samtidigt är depressionen fortfarande med mig.

Den gör allting tyngre än det borde vara. Det som andra kanske gör utan att tänka på kan för mig kännas som ett berg att bestiga. Men den nya antidepressiva medicinen verkar hjälpa lite. Trycket har lättat och jag känner mig inte lika fast i det mörka som tidigare.

Nu försöker jag hålla i det här.
Ta striden varje dag för att komma utanför dörren.
Viljan finns där. Jag vet att jag mår bättre efter träningen. Jag vet att det hjälper både kroppen och huvudet. Ändå gör depressionen allting tråkigt och extremt jobbigt.

Frustrationen kommer. Rastlösheten kommer.
Samtidigt vill jag inte göra någonting.
Det är som om någon drar mig åt två olika håll samtidigt.

En del av mig vill leva, uppleva saker och komma vidare.
Den andra delen vill bara stanna kvar under täcket.

Jag försöker fortfarande hitta glädjen i livet. Hitta viljan att leva fullt ut, något som fortfarande är svårt för mig.
Därför försöker jag hitta små saker att fylla dagarna med. Jag försöker att inte vara hemma hela tiden.

Ibland tar jag med mig surfplattan till ett café och sätter mig med en kopp kaffe. Ibland går jag en promenad.
Det kanske låter som små saker.
Men för mig är de inte små.
De är ett sätt att fortsätta framåt.

Min boendestödjare, som kommer en gång i veckan, har varit guld värd. Hon hjälper mig inte bara med saker i hemmet. Hon har också blivit ett viktigt stöd i kampen mot depressionen och hjälper mig att ta mig utanför dörren när det känns som allra svårast.

Min hjärna har alltid tänkt sju steg före.
Det har den gjort så länge jag kan minnas.
Jag är van vid att analysera, planera och försöka förutse allt som kan hända.

Men på senare tid har jag börjat öva på att bromsa.
Att ta det lugnare.
Att inte alltid ligga flera steg före.
Det är inte lätt när man har levt med full gas större delen av sitt liv.
Men jag försöker.

En dag i taget.
Ett steg i taget.