Nu är jag tillbaka på den gamla kliniken som jag lämnade för ett tag sedan, just för att jag hamnade mellan stolarna och ingenting hände. Men nu fick jag en akuttid – bara på några dagar – och dessutom en ny kontaktperson. Som alltid gick jag in i min stridsposition innan jag klev in genom dörren. Det sitter i ryggmärgen nu. Men den här gången… behövde jag den inte.
Jag förstår fortfarande inte vad som hände. För första gången på länge kände jag att någon faktiskt tog mig på allvar. Det gick så bra att jag nästan blev misstänksam. När livet har lärt en annat börjar man automatiskt leta efter det dolda, det som brukar skita sig, det som alltid kommer i efterhand. Men idag gjorde det inte det.
Läkaren bokade en tid till psykologen direkt, för att hon ska fixa ett gemensamt möte för alla berörda. Jag fick också en tid till arbetsterapeuten för att se vad hon kan hjälpa till med. Och som om inte det vore nog skrev hon även till min vårdcentralsläkare om min ekonomiska situation. Allt detta utan att jag behövde försvara mig, förklara mig, eller slåss för att bli hörd.
Det känns nästan overkligt. Som om jag drömmer. Jag mår inte bättre för det – men jag har åtminstone löst två saker som länge varit tunga att bära. Och bara det borde lätta lite på ryggsäcken.
Jag har gått i konstant stridsberedskap i två år nu. Det är inget man bara stänger av. Man försöker ha koll på allt fast man inte orkar. Man står upp fast man ligger ner. Och även om det är min verklighet, så är det också många andras. Vi är fler än man tror som går runt så här.
Lämna ett svar