SjälensTystaRöst

Grattis till Livet

Jag vet inte om jag ska säga grattis till mitt liv eller inte. Ända sedan operationen för drygt ett år sedan har allt varit en kamp – en kamp jag egentligen inte hade någon energi för från början. Trots all träning, trots all vila, trots att jag verkligen försökt göra allt rätt… så har kroppen knappt rört sig framåt alls. Den blir inte bättre. Jag är fortfarande lika orkeslös i armar och ben. Jag orkar nästan ingenting.

Och jag kan numera förstå personer som lever med stora rörelsebegränsningar och inte kan använda kroppen så som de vill, för det är ungefär så jag känner mig nu. Speciellt när jag har varit mycket aktiv och rört på mig mycket – något jag alltid tyckt om och som varit en stor del av mig. Det känns som en sorg, som att jag har förlorat något. En bit av mig själv är borta, och den kommer kanske aldrig tillbaka.

Trots all uppmärksamhet jag omedvetet lägger på mina symtom måste livet ändå gå vidare.

Jobb: Jag var tvungen att säga upp mig från mitt drömjobb för att rädda mig själv, både psykiskt och fysiskt. Tyvärr hänger de två ihop mer än jag önskar. Mår jag dåligt hämmar det min rehabilitering. Tränar jag det minsta för mycket – hämmar det också. Promenerar jag för långt – samma sak. Eftersom min problematik är extrem, så är även risken för överansträngning extrem.

Hur ska man acceptera sitt nya jag, när man vet att man aldrig kommer bli 100% frisk igen?
Hur ska man må bättre när kroppen står still i rehabiliteringen?

När man i över ett år har försökt göra allt rätt och ändå inte blivit ens 5% bättre, då börjar man undra om det här faktiskt är mitt nya jag.
Kanske är det därför jag ändå säger grattis – grattis till att jag fortsätter försöka, trots att jag ibland inte vill och trots att jag inte alltid ser meningsfullheten i det.