SjälensTystaRöst

Hur ska man älska sig själv när man har hatat sig själv sedan man var sex år gammal?
Hur ska man kunna se sig i spegeln när man i hela sitt liv har lärt sig att blunda?
När man, som jag, blev mobbad redan från första klass.

När man tidigt fick lära sig att man inte duger.
Att man alltid gör fel.
Att man är problemet.
Ord som upprepas tillräckligt länge sätter sig.
Till slut kommer de inte längre utifrån – de bor i huvudet.

Tankar som skriker om hur dålig person du är, år efter år, tills du själv börjar tro på dem.
Tills de blir din egen röst.
Att älska sig själv låter så enkelt när man hör det sägas högt.

Men vad händer när man aldrig fått en grund att stå på?

När självkritiken är äldre än självkänslan?
När spegelbilden bara väcker skam?
För mig är spegeln fortfarande en omöjlighet.
Inte för att jag inte vill se – utan för att jag har lärt mig att inte göra det.
Att blunda blev ett sätt att överleva.

Så kanske handlar självkärlek inte om att plötsligt börja älska sig själv.
Kanske handlar det om något mycket mindre.
Att sluta slå.

Att ibland vara tyst när rösten i huvudet skriker.
Att överleva ännu en dag utan att förstöra sig själv.
Och kanske, någonstans där framme,
kan det räcka som en början.