SjälensTystaRöst

Hur ska man vara tålmodig när det kryper i hela kroppen och man har bråttom att veta?

Precis så känner jag nu. Jag går och väntar på en utredning om fibromyalgi, något som det finns en stark misstanke om. Och jag undrar: varför måste allt ta så fruktansvärt lång tid? Det är som att jag står still men livet runt mig bara fortsätter rusa.
Och samtidigt… det skulle kunna förklara hela min extrema problematik. Det är därför jag vill veta. Det är därför jag inte kan vänta i lugn och ro.

Som om det inte räckte fick jag igår veta något väldigt tungt.
Min kusin har tagit sitt liv.

Och nu står jag här, i den där konstiga känslan av sorg på avstånd. Jag har inte träffat honom sedan jag var liten. Vi har inte pratat. Men ändå känns det.
Det känns för att jag vet hur psykisk ohälsa kan äta upp någon inifrån.
Det känns för att jag vet hur det är att kämpa med mörka tankar och tunga år.
Han förtjänade så mycket mer än det livet gav honom. Men ibland får man inte välja.

Nu vet jag inte riktigt vad jag borde göra.
Jag har egentligen inga förpliktelser, ingen relation att luta mig mot. Men känslor följer inte alltid logik. De bara finns där.

Och mitt i allt detta slår det mig hur märkligt det är att tråkiga saker aldrig kommer ensamma.
När man verkligen behöver lugn och ro, när man försöker stå stadigt på sina redan skakiga ben, då kommer nästa smäll. Alltid. Som om livet testar gränserna gång på gång.

Men vet du?
Jag är trött.
Så fruktansvärt trött på att alltid ta emot smällarna utan att någon ser priset jag betalar.

Så nu går jag min väg.
Folk kommer ha åsikter, det vet jag redan.
Det kommer komma kommentarer och försök att påverka mig, få mig att göra “det rätta” enligt deras måttstock.

Men jag vet vad jag behöver.
Jag vet vad min kropp och mitt psyke kräver av mig för att jag inte ska falla mer än jag redan gjort.
Och det är den vägen jag tänker följa, även om jag får göra det ensam.

Jag väljer mig själv den här gången.
Oavsett vad andra tycker.