Imorgon ska jag till läkaren på vårdcentralen för att gå vidare med utredningen kring fibromyalgi. Jag har redan röntgat hjärnan för att utesluta annat, vilket inte visade någonting. Det var väntat – men ändå skönt att få det bekräftat.
Motivationen har inte varit lätt att hitta. Depressionen kommer ofta i vägen och gör även de minsta saker tunga. Men idag lyckades jag både simma och ta en promenad, och det är faktiskt stort för mig.
Oavsett vad jag ska göra finns det alltid ett motstånd jag måste ta mig igenom. Ibland är det tjockt och kompakt, ibland tunnare och lättare att forcera.
På gott och ont är det ibland “praktiskt” att ha ångest och rastlöshet – det blir lättare att komma i rörelse då. Samtidigt är det ett pris man inte frivilligt betalar.
Med min komplexa problematik får jag inte röra på mig för mycket, men heller inte för lite. Gör jag för lite blir kroppen stel och det blir svårt att gå. Gör jag för mycket säger kroppen ifrån direkt. Jag måste hela tiden balansera däremellan, samtidigt som jag inte får glömma de vardagliga sysslorna som också tar energi.
Det är väldigt frustrerande att jag inte längre hittar samma känsla i promenaderna och träningen som jag hade innan diskbråcket. Det är ju något jag alltid har tyckt om, något som varit en del av mig. Men just nu tar det emot, nästan varje gång.
Jag antar att det inte finns så mycket annat att göra än att fortsätta.
Att ta ett steg i taget.
Och hoppas att det, någonstans längs vägen, blir lite lättare.
Lämna ett svar