När jag fastnar i handlingen, inte i första hand, utan i känslan. Den där stillastående kylan. Ögonblicket när något inom en låser sig, när kontrollen blir det enda sättet att stå ut. Det fick mig att tänka på mitt eget kontrollbehov – och hur närvarande det är i mitt liv, även när jag helst vill förneka det.
Mitt kontrollbehov tar sig uttryck i att jag sällan riktigt kan slappna av. Även när jag säger att jag har lämnat över ansvar till någon annan, så är det ofta bara på ytan. Inombords håller jag fortfarande hårt i tyglarna.
Jag väntar. Lyssnar. Känner efter. Och om svaret inte kommer fort nog, eller om det inte låter exakt som jag hade tänkt mig, börjar det klia i hela kroppen.
Det är då jag lägger mig i.
Inte alltid öppet, men tillräckligt för att ta tillbaka lite av kontrollen. Jag kan formulera det som en fråga, ett förslag, en ”snabb koll”.
Egentligen handlar det inte om att jag tror att den andra personen är inkompetent. Det handlar om att jag inte står ut med ovissheten. Med känslan av att inte veta. Att inte ha full insyn.
Det motsägelsefulla är att jag ofta ser mig själv som en person som vill lita på andra. Jag vill kunna lämna över. Jag vill tro att allt blir bra även om jag inte styr varje detalj. Men mitt beteende avslöjar något annat.
Kontrollbehovet viskar att det är farligt att släppa taget. Att något kan gå fel. Att jag då står utan skydd.
Kanske är kontrollen just det – ett skydd. Ett sätt att hålla ångest, rädsla eller gamla erfarenheter på avstånd. För om jag har koll, om jag är steget före, om jag tänker igenom alla tänkbara scenarier, då kan inget överraska mig.
Problemet är bara att priset för kontroll ofta blir högt. För mig själv, som aldrig riktigt får vila. Och för andra, som kan känna sig ifrågasatta eller överkörda, även när det inte är min intention.
Jag kan säga att jag litar på dig, men samtidigt visa motsatsen genom att inte ge utrymme för dig att göra saker på ditt sätt.
Jag har ingen färdig lösning. Inget snabbt recept på hur man släpper taget och blir ”lagom” kontrollerad.
Men jag försöker bli mer uppmärksam på ögonblicken när impulsen kommer. När jag vill ta tillbaka. När väntan blir för jobbig.
Ibland räcker det att stanna upp och fråga mig själv: Vad är det jag egentligen är rädd för just nu?
Kanske är första steget inte att släppa all kontroll, utan att erkänna behovet av den. Att våga se den utan skam.
Först då finns det en chans att långsamt släppa taget och hitta ett mer lagom sätt att vara.
Lämna ett svar