SjälensTystaRöst

För drygt ett år sedan genomgick jag en operation som kom att förändra mitt liv på sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Ganska snart efteråt märkte jag att min kropp inte längre fungerade som den brukade. Jag hade förlorat omkring 90 procent av min muskelstyrka.

Att ta mig upp ur sängen på egen hand var omöjligt. Min man fick dra upp mig. Han hjälpte mig att klä på mig, duscha – allt som krävde att jag lyfte armarna över midjan, för det klarade jag inte längre.
Jag kände inte igen mig själv.

Jag kunde inte gå några längre sträckor och jag kunde inte stå still. Om jag stod upp för länge vek sig benen och jag sjönk ihop. Satte jag mig i en stol kunde jag inte resa mig utan hjälp. Ofta fick jag hänga runt min mans hals för att ens komma upp, och även då tog det flera sekunder innan benen bar mig.

Jag började på rehab och gjorde allt jag blev tillsagd. Ändå hände ingenting. Varje besök blev en påminnelse om att “ta ett steg i taget”, men varje steg kändes som bly.
När man är van vid att rusa fram i livet och plötsligt tvingas sakta ner och vila mycket – då känns det i princip omöjligt.

Jag blev tvingad in i ett nytt liv. En ny värld. Nya vanor som behövde vara snälla mot mitt nya handikapp. Tiden gick, men i rehabiliteringen stod jag kvar på samma plats. Ingenting jag gjorde verkade fungera.
Frustrationen växte. Sorgen över mitt gamla jag – det jag nu förstod aldrig skulle komma tillbaka – låg och gnagde i bröstet. Det kändes som om jag levde i någon annans kropp, inte min egen.

Så småningom började jag arbeta igen. Jag kämpade tills det smakade blod i munnen, men insåg ganska snabbt att jag var långt ifrån redo. Det tog inte lång tid innan insikten slog mig: jag klarade inte längre av mitt jobb.
Ett jobb jag älskade. Ett jobb som hade varit min fristad och en viktig del av mitt psykiska välmående.

När den insikten kom rasade hela min värld samman. Jag visste inte längre åt vilket håll jag skulle gå, eller vilka trådar jag skulle dra i. Allt var en enda röra.

Ur den röran föddes min låt “Bit för bit”, som idag finns ute på Spotify. Den handlar om att plocka ihop sig själv när allt faller isär. Om sorgen, frustrationen, men också om den långsamma acceptansen.
Om att bygga något nytt – bit för bit.

Jag kämpar fortfarande.
Steg för steg.
Bit för bit.

Om du själv befinner dig i en period där livet har förändrats, där kroppen eller själen inte längre samarbetar som förr, så är du inte ensam. “Bit för bit” är mitt sätt att sätta ord och musik på den resan – när allt rasar och man långsamt försöker bygga upp sig själv igen.
Låten finns nu ute på Spotify.

Lyssna när du behöver påminnas om att även de minsta stegen räknas.
Att läkning inte alltid syns – men sker ändå.

Vi tar oss fram.
Steg för steg.
Bit för bit.