Jag känner att mitt psyke fortfarande inte är särskilt mycket bättre än det var för drygt en månad sedan. Jag är lika skör. Katastroftankarna tar över för minsta lilla.
Jag har haft depression och ångest sedan jag var liten, men inte så här. Det här känns annorlunda. Det släpper inte taget.
Som om det inte vore nog har jag nyligen blivit arbetslös. Jag har anmält mig till a‑kassan, och bara att ta sig igenom alla frågor var tungt. Nu har de dessutom börjat fråga om jag kan styrka att jag inte klarade av mitt jobb.
Självklart går min hjärna direkt in i katastrofläge. Allt rasar. Jorden går under.
Samtidigt skulle jag nu ha påbörjat min fibromyalgiutredning, men min läkare backade bandet. Utredningen blir inte av. Jag hade ställt in mig mentalt på att äntligen få gå vidare, så besvikelsen slog hårt.
Samtidigt finns det en del av mig som undrar om läkaren ändå hade rätt. Behandling kan man få även utan diagnos – så vad skulle utredningen egentligen ge mig?
Oavsett vilket gör det inte tankarna lugnare. Inte heller den dagliga ångesten som sitter som ett tryck i kroppen. Allt snurrar, hela tiden.
Hur ska man kunna må bättre när man konstant utsätts för stress som man inte klarar av just nu? När varje dag kräver lugnande bara för att orka ta sig igenom vardagen.
Jag försöker förstå. Försöker resonera.
Men just nu känns det mest som att jag försöker hålla huvudet ovanför ytan, medan allt runt omkring fortsätter att trycka ner mig.
Lämna ett svar