SjälensTystaRöst

”En ny dag borde innebära nya möjligheter.”
Det är vad man säger.
Men för mig var det inte så. Inte då.

När jag skrev Under Ytan befann jag mig i en av de mörkaste perioderna i mitt liv. Jag var nyopererad för andra gången på kort tid, med ett diskbråck i nacken som fullständigt slagit undan mina ben – bokstavligt och bildligt. Varje dag kändes som en kamp mot mig själv. Ett försök att ta ett steg. Bara ett enda.

Jag hade så mycket ny problematik efter operationen att jag ibland tänkte att min mormor, 88 år, var friskare i kroppen än jag. Jag gjorde allt de sa åt mig att göra – men inget fungerade. Och ingen kunde förklara varför. Det var som att jag balanserade på en skör tråd som när som helst kunde brista.

Jag föll. Flera gånger.
Och med en så djup depression som jag bar på blev varje fall farligt. Risken att göra något dumt var alldeles för hög. Det var som att min egen kropp kämpade emot mig, samtidigt som psyket gav upp bit för bit.

Men min man stod vid min sida.
När jag inte kunde resa mig själv, höll han mig uppe.

Jag hade förlorat så mycket:
mitt forna jag, min identitet, och senare även mitt drömjobb.
Jag fick försvara mig själv om och om igen, även inför människor som borde ha stått bakom mig. Det ledde till att jag isolerade mig ännu mer. Jag orkade till slut knappt ta mig från sängen till soffan. Det var vad min energi räckte till. Resten fick min man bära. Ett ansvar som ingen borde behöva ta – men som han tog ändå.

Under Ytan föddes ur allt detta.
Den var min röst när jag själv knappt kunde prata.
Den var mitt sätt att inte gå sönder helt.

När jag lyssnar på den idag hör jag inte bara smärtan.
Jag hör kampen.
Jag hör överlevnaden.
Jag hör den där svaga rösten som sa: “Res dig. En gång till.”

Och jag gjorde det.

Här är Låten Under Ytan. På min Kanal på Spotify

Lyssna gärna på den

https://open.spotify.com/track/4wKzpwDIW2gteNaBbElyyL?si=_8dvcCisRQKoB7cK23pRmQ