SjälensTystaRöst

Det har gått lite mer än ett år sedan min överdos.
Mitt självmordsförsök.

Det var inte ett impulsivt beslut, utan en konsekvens av att ha levt med för hög smärta under alldeles för lång tid. Till slut tog det tvärstopp. Kroppen, psyket – allt gav upp.

Efteråt har det funnits många stunder då tanken på att ta tabletter och bara somna in har dykt upp igen. Inte för att jag egentligen vill dö, utan för att stressen varit för hög, samtidigt som jag försökt kämpa med en rehabilitering som inte gått framåt.

När ingenting rör sig, varken i kroppen eller i livet, blir det svårt att orka.

Det som har räddat mig är något väldigt konkret.
Efter överdosen köpte min man ett stort medicinskåp. Alla farliga tabletter låstes in där, och han tog nyckeln. Det låter kanske enkelt, men för mig har det varit livsavgörande. Nu kommer jag inte längre än till tanken – och att bryta upp skåpet faller mig inte ens in.

Jag har ofta tänkt att jag inte är så olik en drogmissbrukare. Skillnaden är att jag inte vill bli hög – jag vill slippa smärtan, till varje pris.
Jag har också abstinensbesvär. Men inte när “drogerna” lämnar kroppen, utan i nyktert tillstånd. När jag mår för dåligt. När stressen tar över.

Så idag vill jag faktiskt säga: grattis till mig.
Grattis för att jag inte har tagit ytterligare en överdos.

Trots att stressen fortfarande är hög.
Trots att livet känns som en enda röra.
Så har jag inte tagit någonting.

Jag vet med mig att om någon hade kommit fram till mig och erbjudit mig tabletter i ett svagt ögonblick, så hade jag tagit dem – utan att tänka. Precis som en missbrukare gör för att döva sin smärta.
Men det har inte hänt. Och jag har hållit mig ifrån det.

Själv tycker jag att det är ett mirakel. Jag förstår knappt hur jag har klarat det.
Men en sak vet jag säkert: utan min man hade jag inte gjort det. Bara hans närvaro skrämmer bort det värsta av stressen. Han bär det mesta när jag inte orkar bära själv.
Abstinensen kommer inte att försvinna. Den kommer jag troligen få leva med.

Men den kan minska i styrka – ju bättre man mår.
Även om jag just nu inte kan se hur jag någonsin ska må bättre, när mitt bästa jag ligger bakom mig och är borta för gott, så fortsätter jag ändå.

Jag kämpar.
Och just nu räcker det.