Musiken jag skapar ger mig samma känsla av tillfredsställelse som dikterna jag skriver. Det är ett sätt att uttrycka sådant som annars kan vara svårt att sätta ord på – och framför allt tycker jag att det är väldigt roligt.
På senare tid har jag börjat utforska en ny genre: modern, känslosam popballad med filmiska inslag. Det är ett spännande steg för mig som låtskrivare och något som känns väldigt rätt.
En av låtarna heter ”Mellanrummen”. Den handlar om min autism och den ständiga kampen att göra mig förstådd. En kamp som inte alltid är enkel när man har svårt att uppfatta kroppsspråk, ansiktsuttryck och de oskrivna signaler som många andra verkar läsa av utan att ens tänka på det.
Låten beskriver känslan av att stå mitt i ett samtal och ändå missa något. Att vilja nå fram, men ibland känna att orden inte riktigt räcker till. Att leva i mellanrummen mellan det som sägs och det som förväntas förstås.
För mig går autismen och mitt psykiska mående ibland hand i hand. När missförstånd staplas på varandra och känslan av att inte riktigt passa in blir för stark, påverkar det självklart hur jag mår. Under perioder har det lett till både nedstämdhet och en känsla av ensamhet. Inte för att jag vill vara ensam, utan för att det ibland känns som att det är ett väldigt långt avstånd mellan min värld och omgivningens.
Just därför betyder den här låten extra mycket för mig. Den är inte bara musik – den är också en del av min berättelse. Ett försök att beskriva hur det känns när man vill nå fram, men gång på gång upplever att något går förlorat på vägen.
För dig som är nyfiken finns nu möjligheten att lyssna på låten redan innan den släpps på Spotify. Jag delar den gärna med den som vill höra den och kanske få en liten inblick i min värld.
Mellanrummen vi inte ser
Lämna ett svar