SjälensTystaRöst

Familj sägs vara tjockare än vatten.
Men i mitt fall har det aldrig riktigt känts så.

Ända sedan jag var liten har kontakten med familj och släkt gått genom min mamma. Då kunde jag ändå förstå det – man är barn, man har inte samma möjlighet att bygga egna relationer.
Men nu är jag vuxen. Och ändå känns det som att jag står utanför.

Ibland snurrar tankarna i huvudet:
Är det något fel på mig? Vad har jag gjort?

Jag vet egentligen att jag inte borde lägga så stor vikt vid det. Men när man redan mår dåligt är det så lätt att fastna där. Tankarna blir högre, tyngre.
Känslan av att inte duga växer – särskilt när jag vet att vissa har kontakt med min bror, men inte med mig.

Och när det inte bara är en person, utan flera…
då börjar jag automatiskt tänka att felet måste ligga hos mig.

Samtidigt vet jag att jag borde ta tag i det. Prata med dem. Rensa luften.
Men sanningen är att jag inte orkar.

Jag befinner mig i en kamp där jag redan är så skör.
Det har hänt för mycket på för kort tid, och jag har knappt energi kvar till mig själv.

Två diskbråcksoperationer i nacken.
Extrem muskeltrötthet.
Jag har tvingats lämna mitt älsklingsjobb.
Två dödsfall.
Gammalt familjestrul som aldrig riktigt lagt sig.
Och en djup depression som vägrar släppa taget.

Det är säkert mer jag glömmer – men det här är en del av det.
Ändå finns det människor som tycker att det är konstigt att jag är trött.

Att jag är orkeslös.
Att jag inte är på humör.

Men hur skulle jag kunna vara något annat?