SjälensTystaRöst

Just nu är min ångestrelaterade rastlöshet för jävligt jobbig.

Det som gör det ännu svårare är att jag samtidigt inte orkar särskilt mycket. Kroppen och hjärnan verkar ha hamnat i en konflikt där ingen av dem vill ge med sig.

Sedan har vi ADHD:n. Den vill att jag ska ut och göra saker. Ta en promenad. Träna på gymmet. Cykla. Skapa. Uppleva. Leva. Det finns så mycket jag vill göra, men det mesta klarar jag inte av just nu eftersom orken inte räcker till.

Och så kommer depressionen in i bilden.

Den vill inte gå ut alls. Den tycker inte att något är roligt. Allt känns mest tungt, meningslöst och jobbigt.

Så där står jag, mitt emellan.

Ångesten säger: Gör något! ADHD:n säger: Vi måste röra på oss! Depressionen säger: Låt bli. Det spelar ändå ingen roll.

Jag står mitt i bråket och försöker bara ta mig igenom dagen.

Jag Vill

Jag vill gå ut
och känna vinden mot mitt ansikte.

Jag vill ta den där promenaden,
cykla utan mål,
träna tills hjärtat slår av glädje.

Jag vill skapa,
skriva,
leva.

Men viljan bor i ett annat rum
än orken.

Mina tankar springer långt före mig,
drömmer om allt jag ska göra,
allt jag ska bli,
allt som väntar där ute.

Men kroppen sitter kvar.

Tung.
Trött.
Tom.

Det är som att stå framför en öppen dörr
och ändå inte kunna ta ett steg.

Som att se livet passera utanför fönstret
och veta att man borde vara med.

Jag vill så mycket.
Mer än någon kan förstå.

Men vissa dagar
är viljan starkare än kroppen.

Och då blir varje dröm
en påminnelse om allt jag inte orkar.

Så jag sitter kvar.
Inte för att jag har gett upp.
Inte för att jag inte vill.

Utan för att ibland
är den största kampen inte att fortsätta springa.

Det är att resa sig upp.