SjälensTystaRöst

När mörkret börjar släppa lite
Efter nästan två veckor i en extremt tung depression har det äntligen lättat en del.

Det är fortfarande mörkt. Jag är långt ifrån där jag vill vara. Men det skriker inte lika högt i huvudet längre.

Under de värsta dagarna har tankarna på att ta en överdos varit fruktansvärt påträngande. Nu har de dämpats lite. Det är en lättnad jag knappt kan beskriva.

En sak som faktiskt hjälper är att mina tabletter är inlåsta. Det kan låta som en liten sak, men för mig gör det stor skillnad. När tankarna blir mörka behöver jag inte samtidigt ha tillgång till det som tankarna skriker efter.

Och oavsett hur långt tankarna än går, så stannar de där.
Vid tanken.

Det är faktiskt en ganska skön känsla att veta.

Att lära sig ta emot hjälp
Jag får mycket stöd från min boendestödjare. Det har tagit lång tid för mig att acceptera den hjälpen.

Jag är van vid att göra allting själv.
Att klara mig själv.
Att lösa saker själv.
Att inte behöva någon.

Och mitt kontrollbehov gör det inte direkt enklare.

Att släppa in någon annan när man är van vid att själv hålla i alla trådar kan kännas nästan skrämmande. En del av mig skriker fortfarande att jag inte ska ta hjälp. Att jag ska klara det själv.

Men jag har börjat förstå att det inte betyder att jag är svag när jag tar emot hjälp.

Det betyder att jag försöker ta hand om mig själv.

Nu har jag själv begärt mer tid med min boendestödjare. Och även om det fortfarande tar emot, så känns det bra.

Det är faktiskt ett ganska stort steg för mig.

Rösten från förr
Det som är så jävla frustrerande är att jag vet varifrån den där rösten kommer.

Den som säger:
Du ska inte behöva någon.
Du ska klara dig själv.
Ta inte hjälp.
Visa inte att du inte orkar.

Det är en röst som har följt med från min uppväxt.

Problemet är att gamla överlevnadsstrategier inte alltid fungerar när livet blir för tungt.
Ibland räcker det helt enkelt inte att bita ihop.

Och just nu försöker jag lära om.
Försöker förstå att jag faktiskt får luta mig mot någon annan ibland.

En kamp med nästan tom tank
Det är så förbannat svårt att ta sig ur den här depressionen.

Som om jag redan springer i motvind och någon dessutom har tömt batteriet.

Min energinivå är extremt låg just nu, och det gör kampen ännu tyngre. När det knappt finns någon energi kvar till det mest grundläggande blir även små steg enorma.

Men kanske är det just där jag behöver börja.

Inte med att ta mig hela vägen ut.
Inte med att kräva att jag ska må bra.

Utan med att ta mig igenom dagen.
En dag i taget.

Just nu är det kanske inte så mycket mer jag behöver göra än att fortsätta hålla mig kvar, ta emot den hjälp som faktiskt finns och låta tiden göra sitt.
För mörkret har lättat lite.

Och just nu räcker det.
Lite mindre skrik i huvudet.
Lite mer luft.

Ett litet steg.
Sedan ett till.