Det finns ord som sätter sig i ett barnhjärta och stannar kvar i åratal.
Ett av mina var: “Du överdriver.”
Jag hörde det så ofta när jag var liten att jag till slut började tro på det.
Att mina känslor var för stora.
Att mina reaktioner var fel.
Att jag kände “för mycket” och därför inte gick att lita på.
När man får höra sådant tillräckligt länge börjar man tvivla på sig själv.
Man börjar undra om ens egen verklighet verkligen är verklig.
Man lär sig att trycka ner allt som skaver, allt som gör ont, allt som är sant.
Men nu, som vuxen, har jag fått lära mig något helt annat:
Jag överdrev aldrig.
Jag kände bara det som faktiskt hände.
Att bygga upp självkänslan efter år av att bli ifrågasatt är som att lägga ett pussel där bitarna saknas.
Det tar tid.
Det tar kraft.
Men varje gång jag lyssnar på mig själv, tar jag tillbaka lite mer av min egen röst.
Lämna ett svar