Jag har alltid varit den som klarar mig själv.
Den som inte ber om hjälp.
Den som biter ihop och fortsätter.
Det är så man blir när man växer upp i en miljö där man inte får vara svag.
Man lär sig att allt ska skötas själv.
Att behov är farliga.
Att beroende av andra är ett misslyckande.
Men självkänsla handlar också om att våga släppa kontrollen.
Att våga ta emot stöd.
Att våga säga: “Jag behöver någon.”
Det har tagit tid för mig att acceptera det.
Det tar fortfarande emot.
Det skriker fortfarande i huvudet att jag inte ska ta hjälp från någon.
Men varje gång jag öppnar den dörren lite mer, blir jag starkare — inte svagare.
Att ta emot hjälp är inte ett tecken på brist.
Det är ett tecken på mod.
Lämna ett svar