Det finns perioder då självkänslan inte handlar om stora insikter, utan om att överleva dagen.
När energin är så låg att allt känns som en kamp.
När kroppen är tung, tankarna mörka och varje steg känns som ett maraton.
Under de senaste veckorna har jag varit där.
I den där tunga dimman där allt skriker att jag ska ge upp.
Där tankarna om överdos dyker upp som en reflex, inte som en vilja.
Men jag har också haft skydd:
Tabletter som är inlåsta.
En boendestödjare som ser mig.
En del av mig som fortfarande håller emot, även när allt annat faller.
Självkänsla i de stunderna är att erkänna:
“Det här är svårt.”
Och ändå fortsätta.Det är att hålla fast vid små steg.
Små ljusglimtar.
Små bevis på att man fortfarande finns kvar.Det är att våga tro att lättnaden kommer — även om den bara är en millimeter i taget.
Lämna ett svar