Det finns dagar då hjärnan är full av röster som inte är mina.
Röster som säger att jag inte duger, inte räcker, inte borde ta plats.
De där spökena är envisa.
De dyker upp när jag är trött, när jag är sårbar, när jag försöker göra något nytt.
De viskar att jag borde backa, att jag borde vara tyst, att jag inte har något att komma med.
Men jag har lärt mig att ifrågasätta dem.
Att stanna upp och säga:
“Det där är inte min sanning.”
Självkänsla handlar inte om att aldrig tvivla.
Det handlar om att våga stå kvar även när tvivlet skriker.
Att våga fortsätta trots att hjärnan försöker dra en tillbaka till gamla mönster.
Jag är inte mina spöken.
Jag är den som fortsätter gå, även när de följer efter.
Lämna ett svar