SjälensTystaRöst

Hur svårt ska det va
att äta en smörgås?

Att öppna kylskåpet.
Ta fram brödet.
Lägga någonting på.
Sätta sig ner och äta.

En så liten sak.
Ändå kan den kännas som ett berg.
Det märkliga är att jag vet vad jag behöver göra. Jag vet att kroppen behöver mat för att fungera. Jag vet att den behöver energi. Jag vet allt det där.

Det är inte kunskapen som saknas.
Det är någonting annat.

Efter mina operationer har min redan låga energi blivit något helt annat. Ibland känns det som om kroppen stänger av innan jag ens har börjat. Tanken på att laga mat kan kännas övermäktig. Vissa dagar är till och med en smörgås för mycket.

Och precis där, när kroppen säger:
Jag orkar inte.

kommer depressionen och sätter sig bredvid.
Skit i det då.

Det är nästan skrämmande hur bra de samarbetar.
Tröttheten gör att jag inte orkar göra mat.
Depressionen gör att jag inte bryr mig om att försöka.
Och någonstans däremellan har ytterligare en röst börjat ta allt större plats.

Den som inte bara säger att jag inte orkar äta.
Den som faktiskt inte vill att jag ska äta.
Det är den rösten jag har svårast att förstå.

För ena dagen kan jag äta ganska normalt. Nästa dag kan nästan hela dagen gå utan mat och ibland kommer inte ens hungern som jag tycker borde finnas där.

Och någonstans känner jag en märklig tillfredsställelse i det.
Det är svårt att erkänna.
Det finns en rädsla för att gå upp i vikt, absolut. Men om jag ska vara fullständigt ärlig med mig själv känns det inte som hela sanningen.

Det är något mer.
Något med kontroll.
Något med avstängdhet.
Något med att för en liten stund slippa känna efter.

Och så kommer första tuggan
Det här är kanske det jag förstår allra minst.
Jag kan sitta framför en tallrik och inte vilja äta.
Sedan tar jag första tuggan.
Och plötsligt vill jag äta.

Inte för att jag tänker:
Bra Cecilia, nu ger du kroppen den energi den behöver.
Nej.
Jag vill helt enkelt fortsätta äta.
Och istället för att bara låta det vara något naturligt väcker även det en konflikt inom mig.

För samtidigt som ångesten kan komma finns det ibland en annan känsla där.
Mycket svagare.
Nästan generad över sin egen existens.
Jag lyckades äta.

Två fullständigt motsatta krafter kan alltså finnas i mig samtidigt.
En som nästan känner sig framgångsrik när jag inte äter.
Och en annan som fortfarande kan känna:

Jag lyckades.
Jag kallar det kontroll

Kanske är det därför det är så svårt att berätta.
Jag har klarat mig själv känslomässigt under större delen av mitt liv.
Det sitter djupt i mig.

Lita på dig själv.
Lämna inte över kontrollen.
Visa inte för mycket.
Belasta ingen annan.

Och erfarenheten har inte alltid gett mig anledning att tro annorlunda.
Så när någon säger att jag borde berätta hur jag egentligen mår kommer inte bara lättnad.
Det kommer rädsla.

För om jag berättar sanningen kan någon vilja ingripa.
Och det finns en del av mig som inte vill bli stoppad.

Jag vet att någonting håller på att bli fel samtidigt som någonting annat inom mig vill försvara det.
Jag kallar det kontroll.

Men ibland undrar jag om kontroll verkligen ska kännas så här.

Döden finns i mina tankar
Det kanske är viktigt att skriva det också.

Jag har dödstankar.
De finns där oftare än jag önskar att de gjorde.
Men det är svårt att förklara dem,
för det är inte alltid ett tydligt
jag vill dö.

Ibland är det snarare:
jag orkar inte leva så här.
jag orkar inte bry mig.
jag vill bara slippa.

Och någonstans i allt det där
vet jag inte alltid var gränsen går.
Det skrämmer mig.

Inte för att jag går omkring med en färdig plan,
utan för att mörkret har blivit så bekant
att tankarna inte alltid skrämmer mig
så mycket som de kanske borde.

Jag är trött på ett sätt som är svårt att beskriva för någon som inte lever inuti min kropp.
Och när energin redan ligger på botten blir depressionens ”skit i det” väldigt övertygande.

Därför försöker jag just nu inte skriva ett vackert slut på det här blogginlägget.

Jag har inget.
Jag tänker inte skriva att jag plötsligt har förstått allt.
Det har jag inte.
Jag tänker inte heller skriva att från och med imorgon ska allting bli annorlunda.
Jag vet inte det.

Men jag har gjort något som den mörkare delen av mig egentligen inte vill.
Jag har satt ord på det.

Jag har slutat låtsas inför mig själv att det bara handlar om dålig aptit.
Och kanske finns det någonting i mig som fortfarande försöker ta hand om mig, även när jag själv inte förstår det.

Den där lilla rösten som ibland kommer efter att jag faktiskt har ätit.
Den som inte kräver någonting.
Den som inte skriker.

Den säger bara:
Jag lyckades.
Och just nu kanske det får räcka så.