SjälensTystaRöst

Ibland mår man bara… dåligt. Ångesten ligger under huden och tankarna går i ett tempo som man själv inte hinner med. Det är en märklig konst, det där med att försöka stoppa en spiral när hjärnan redan har tryckt på gasen.

Jag försöker påminna mig om att det är okej att ta små steg. Ibland löjligt små. Ett steg i taget, även när världen runt omkring kräver att man ska springa.
Och ibland måste man dessutom tillbaka till platser eller situationer som triggar allting. Där ångesten känns som starkast och där tankarna lättast eskalerar. Det är bland det värsta – när kroppen skriker ”fly” men man ändå måste stanna kvar och ta sig igenom det.

Att tona ner ångesten i sådana stunder känns nästan omöjligt. Det tar enormt mycket energi, energi man egentligen hade behövt för att bara orka vardagen. Och det är verkligen inte meningen att man ska behöva ta lugnande varje kväll bara för att kunna landa eller bromsa ner.

Men ändå fortsätter man. Ett steg i taget. Ibland pyttesmå, men fortfarande steg. Och det är okej.