SjälensTystaRöst

Osynlig men verklig

Jag var liten, men inte blind.
Osynliggjord, men verklig.
Du trodde jag inte skulle förstå,
Lämnad med ett svek som sved i bröstet –
Någonting ett litet barn aldrig borde känna.

Ni trodde jag inte såg,
Inte hörde, inte kände.
De tysta lögnerna tog min röst.
Jag slutade prata
och höll orden som stenar i min hand,
Tungt, kallt,
En tystnad ingen ville bära med mig.

Frågor jag aldrig kunde yttra
Slängdes på hög,
byggdes vidare på,
Som murar jag fick bära själv.

Min tystnad tolkades
som ett tomrum som bara skulle fyllas,
Och gav ringar på vattnet.

De trampade på mina gränser,
Kastade bort mina rättigheter,
Som om jag inte var värdig dem.

Blev aldrig värdig uppmärksamhet,
Ett tomt mörker som ekar i kalla vindar,
Slängd till botten,
utan återvändo.

Ett spöke i en värld ingen ser,
Ett barn som lärde sig överleva
Genom att gömma sig själv.

Förklaring

Den här dikten handlar om hur jag som barn hamnade i skuggan. Inte för att någon ville mig illa, utan för att jag var liten – och för att förändringar runt mig kom utan förklaring. Jag var för ung för att förstå, men tillräckligt närvarande för att känna sveket i kroppen.

När man får veta saker för sent, eller inte alls, sätter det sig djupt. För mig blev konsekvensen att jag slutade prata. Det tog många år in i vuxenlivet att hitta tillbaka till min röst.

Och eftersom jag inte pratade, pratade jag inte heller om mina känslor. Ingen frågade. Ingen märkte. Jag hamnade längst bak, längst bort, där ingen riktigt såg mig. Det blev min skugga – en plats jag aldrig borde ha lagt mig i, men som ändå blev min tryggaste flykt.

I skolan förbisågs jag lätt. Människor utnyttjade att jag inte kunde säga ifrån. Jag blev kvar i situationer jag aldrig borde ha varit i. Så jag lärde mig att överleva genom tystnad, genom att kliva undan, genom att vara mindre än jag var.

Skuggan blev min plats.
Inte för att den var trygg – utan för att den var det enda jag kände till.

Och det var ingen som förstod det.