Att vara stressad inför framtiden har fått en helt ny betydelse efter att mitt nya handikapp kom in i bilden. Plötsligt är ingenting självklart längre. Jag vet inte alltid vad som väntar nästa månad, ibland inte ens nästa vecka. Det skapar en oro som aldrig riktigt lämnar kroppen.
Jag försöker lösa saker efter bästa förmåga, men när minnet inte fungerar som det ska blir allt dubbelt så svårt. Jag glömmer sådant jag nyss gjort, sådant som ska hända, sådant som är viktigt. Det gör varje uppgift mer komplicerad, tar längre tid, kräver mer energi än jag egentligen har.
Och samtidigt pågår förändringar – sådana som måste ske, vare sig jag är redo eller inte. Mitt i allt ska jag gång på gång förklara mina svårigheter för människor som redan har fått det konstaterat. Det är som att behöva bevisa sin verklighet, om och om igen.
Det är inte konstigt att man blir trött.
Inte konstigt att man blir grinig.
Det är bara… mycket. För mycket ibland.
Men jag fortsätter ändå, steg för steg, även om stegen är små. Ibland är det enda man kan göra.
Lämna ett svar