Det har gått lite mer än en månad sedan jag var tvungen att avsluta mitt jobb.
Inte för att jag ville, utan för att min psykiska och kroppsliga hälsa inte längre bar.
Jag måste fortfarande ta mina lugnande mediciner varje dag för att överhuvudtaget fungera. För att stå ut med vardagen. För att stå ut med mig själv.
Det finns inget val där just nu.
Den enda skillnaden mellan då och nu är att jag inte gråter längre.
Inte för att det är bättre.
Utan för att något har stängt av.
Allt är fortfarande tungt.
Kroppen.
Tankarna.
Dagarna.
Men tårarna har tagit slut.
Och det är där jag befinner mig nu.
Jag försöker göra sådant som jag mår bra av och som inte stressar mig.
Det krävs inte mycket för att det ska bli för mycket.
Bara för att inte vara hemma hela tiden och må ännu sämre brukar jag ta med min surfplatta och sätta mig på ett café, med musik i öronen. Sitta där en stund. Andas. Vara någon annanstans än i huvudet.
Jag hoppas att det blir bättre snart.
Tills dess kämpar jag.
Lämna ett svar