Katastroftankarna kommer utan förvar. Det räcker med ett mejl, ett brev, ett besked – så är allt redan förlorat i mitt huvud. Jag har redan sett slutet, trots att inget ens har hänt
Hela min värld raseras på bara några få sekunder. Ångesten river i hela kroppen. Magen känns som om den ska sprängas.
Jag står inte ut.
Det finns ingen mellanväg. Allt går direkt till värsta möjliga utgång.
Jag har redan förlorat jobbet. Blivit nekad hjälp. Blivit lämnad. Gått under.
Allt pågår samtidigt – men bara i mitt huvud.
Jag vet att det är katastroftankar.
Jag vet att de inte alltid är sanna.
Men vetskapen hjälper inte när kroppen redan är i panik.
Det är som att leva i ständig beredskap för en katastrof som kanske aldrig kommer, men som ändå känns helt verklig.
Det kan vara en helt vanlig dag. Jag får ett mejl.
Allt blir plötsligt svart. Hjärtat bankar. Andningen blir tung och påfrestande.
Chocken slår till först – och sedan kommer kaoset.
Jag förstår idag att det här inte bara handlar om nuet.
Min barndom lärde mig att alltid vara beredd. Att lyssna efter faran. Att läsa av stämningar. Att snabbt tänka ut värsta tänkbara utgång – för då var man åtminstone förberedd.
Den beredskapen har följt mig hela livet.
Den slår på för minsta lilla. Ett mejl. Ett besked. En förändring.
Och den dränerar mig på energi, dag efter dag.
Min kropp vet inget annat sätt
Den tror fortfarande att katastrofen är nära.
Lämna ett svar