SjälensTystaRöst

Hur ska man kunna lära sig att älska sin kropp,
när man gång på gång blir hämtad av den?

Hur ska man kunna vara social,
när man knappt klarar av att gå eller stå ordentligt,
när man inte orkar hänga med – varken i tempo eller i energi?

Min kropp sätter gränser som jag inte valt själv.
Beroende på hur trötta mina muskler är kan jag få stora svårigheter att gå och hålla balansen.
Ojämnt underlag, som gräs, blir plötsligt ett hinder. Det som för andra är självklart blir för mig något som kräver planering, fokus och ansträngning.

Ju mer detta pågår, desto mer förstår jag människor med olika former av funktionsnedsättningar.
Hur det känns att bli uttittad i sociala sammanhang.
Att röra sig annorlunda. Att inte passa in i tempot.
Att hamna efter – trots att man gör sitt bästa.

Vi är människor precis som alla andra.
Ändå är det lätt att känna sig som ett problem.

Jag går långsammare.
Jag tappar balansen.
Ibland faller jag – rakt ner på golvet – bara för att kroppen inte höll.

Min balans är så osäker att jag hela tiden måste ligga steget före.
Tänka. Planera. Förutse.
Så att jag inte gör mig illa.

Det är utmattande.

Och det är så frustrerande när huvudet vill så mycket mer än kroppen klarar av.
När viljan finns där, men kroppen säger stopp.

Jag får inte gå för mycket – särskilt inte när det är varmt.
Men jag får heller inte gå för lite, för då blir jag stel.
Samma sak med att sitta ner.
Allt handlar om balans.

Och just den balansen är svår att hitta.
Kanske är det därför det är så lätt att börja isolera sig.
För att det sociala inte bara kräver närvaro –
det kräver en kropp som orkar.

Och när kroppen inte gör det,
hur ska man då kunna känna kärlek till den?