I över 30 år har jag isolerat mig från omvärlden.
Jag orkade inte vara social – och jag visste inte hur man gjorde.
Det blev bara fel, om och om igen.
Under min uppväxt har jag många gånger varit med om att vänner vänt mig ryggen eller sårat mig.
Ibland för att jag berättat för tunga saker ur mitt liv.
Ibland för att jag varit för ärlig.
Att veta vad man ska säga, när man ska säga det – och vad man borde behålla för sig själv – har alltid varit en av mina största svårigheter.
Jag har ofta stått där i efterhand och undrat:
Varför sa jag så?
Varför sa jag inte mindre?
Eller mer?
Länge trodde jag att det helt enkelt var något fel på mig.
Det var först när jag fick min autismdiagnos som bitarna föll på plats.
Plötsligt kunde jag förstå mitt beteende, ända tillbaka till barndomen.
Jag förstod varför vissa saker aldrig fungerat för mig, trots att jag försökt så hårt.
Idag är jag 42 år.
Och först nu har jag börjat bryta mig loss från min isolering.
Det är oerhört jobbigt.
Redan tanken på att släppa in människor väcker ångest.
Rädslan för att göra fel igen.
För att säga för mycket.
För att bli avvisad.
Men isoleringen har också ett pris.
Och just nu försöker jag, steg för steg, ta reda på om det finns ett annat sätt att leva.
Lämna ett svar