SjälensTystaRöst

Jag har haft mycket begränsad tillgång till den delen av mig under väldigt lång tid.

Den del som handlar om vilja, längtan och drömmar.

Ända sedan jag var liten har jag haft svårt att veta vad jag vill bli, vad jag vill göra, vad jag vill se.
Andra verkade veta. De hade svar. Drömmar. Mål.
Jag hade mest tomt.

I skolan blev jag retad för det.
De märkte snabbt att jag inte var som dem.
Men jag själv förstod inte.
Jag förstod inte vad det var som var fel på mig – bara att jag stack ut.

Det har fortsatt in i vuxenlivet.
Jag har till exempel märkt att om jag ser en video på Youtube där någon filmar ett resmål – kanske en kyrka, en staty eller någon sevärdhet – då räcker det för mig.
Nu har jag sett det.
Jag behöver inte åka dit.

Jag har heller aldrig riktigt förstått meningen med sådana resmål.
Varför ska man resa långt för att se något, när man redan kan se det?

Länge tänkte jag att det var ännu ett bevis på att jag var konstig.
Att något saknades i mig.

Idag förstår jag det annorlunda.

Jag fick inte den tryggheten i min barndom där den här delen av hjärnan får utvecklas.
Den del som handlar om utforskande, nyfikenhet, lust och riktning.
Istället handlade mycket om att överleva, anpassa sig och vara på sin vakt.

Nu är jag vuxen – och fortfarande likadan på många sätt.
Men skillnaden är att jag vet varför.

Det är autismen i mig.

Och plötsligt är det inte längre en personlig brist.
Det är en förklaring.
En förståelse.
Ett nytt sätt att se på mig själv – med mindre dömande och lite mer varsamhet.