SjälensTystaRöst

Kommunikation är mer än ord.
Det har jag förstått först i vuxen ålder.

För de flesta sker samtal inte bara genom det som sägs, utan genom blickar, miner, pauser, tonfall och kroppsspråk.
För mig är det annorlunda.
Jag hör orden – men missar det som händer runt omkring dem.

De säger att jag låter entonig när jag pratar.
Det är inget jag själv märker. För mig låter det bara neutralt.
Men för andra kan det låta kallt, ointresserat eller distanserat, trots att jag inte menar det så.

När jag står och pratar med någon ser jag inte vad deras ansiktsuttryck signalerar.
Jag märker inte när någon börjar bli obekväm.
Jag märker inte när ett ämne blir för tungt, när någon vill byta spår eller avsluta samtalet.

Och det är där kommunikationen ofta brister.

Jag vet inte hur mycket jag ska säga.
Jag vet inte när det är lagom.
Jag vet inte vad som är för privat, för ärligt eller för mycket för andra att höra.

För mig är det jag säger ofta bara fakta, sanning eller vardag.
För någon annan kan det bli för djupt, för mörkt eller för intensivt.

Ofta förstår jag inte att något gått fel förrän efteråt.
Inte i stunden.
Utan senare – när samtalet redan är över och människan redan borta.

Då börjar analyserandet.
Vad sa jag?
Hur lät det?
Var det där fel?

Andra går vidare.
Jag fastnar.

Jag säger det jag menar.
Jag spelar inga sociala spel.
Jag lindar inte in saker, för jag vet inte hur man gör det naturligt.

För mig är ärlighet respekt.
För andra kan det uppfattas som hårt eller okänsligt.

Det handlar inte om brist på empati.
Jag känner mycket.
Men jag uttrycker det inte på det sätt som förväntas.

Jag växte dessutom upp i en miljö där jag aldrig fick lära mig de sociala grunderna.
Ingen förklarade hur samtal fungerar.
Ingen lärde mig läsa av stämningar.
Ingen översatte världen åt mig.

Så jag försökte lista ut allt själv.
Och ofta blev det fel.

Konsekvensen har blivit att människor vänt ryggen till.
Gått därifrån.
Slutat höra av sig.

Inte för att jag inte vill kommunicera –
utan för att jag gör det på ett annat sätt.

Att prata med människor kan se enkelt ut.
För mig kan det vara mentalt utmattande.
Att hela tiden vara vaksam.
Försöka tänka i förväg.
Och ändå inte veta om det blev rätt.

Det jag hade behövt var inte att bli lämnad.
Jag hade behövt tydlighet.
Raka ord.
Någon som sa: nu blev det för mycket – utan att försvinna.

Idag vet jag att detta är min autism.
Inte som en ursäkt.
Utan som en förklaring.

Och även om det inte tar bort smärtan,
så gör det att jag kan sluta hata mig själv för något
jag aldrig haft rätt förutsättningar att lära mig.