SjälensTystaRöst

Jag tror att de flesta någon gång kan känna sig oförstådda.
Men att känna så hela sitt liv – det är något helt annat.

Det sätter sig.
Det växer.
Och till slut börjar man lägga skulden på sig själv.

Vad är det för fel på mig?
Den frågan har följt mig större delen av mitt liv.
Och med den kom depressionen.

Den har varit en del av mig sedan jag var 6 år gammal.
Jag har haft många riktigt mörka stunder.
Tankar som ingen ska behöva bära – särskilt inte som barn.

Idag vet jag att det handlar om autism.
Att jag fungerar annorlunda.

Så jag är inte trasig.
Jag är inte fel.
Och jag är inte det ordet jag trodde att jag var.

Men det tog lång tid att förstå det.
Och även om jag vet det idag,
så försvinner inte allt jag har gått igenom.

Nu har min kropp och mitt psyke sagt ifrån på riktigt.
Jag har hamnat i ett utmattningstillstånd där allt är slut.

Det räcker med en liten kommentar –
någon som säger något så enkelt som att min tröja inte är snygg –
så rasar allt.

Jag går ner mig totalt.
Kroppen stänger av.
Allt känns omöjligt.

Som att bestiga Mount Everest utan syre.

Det håller ofta i sig i flera dagar.
Ibland upp mot en vecka.
Och även när det släpper lite,
så ligger det kvar där under ytan.

Vid de här tillfällena gör det ont överallt.
Inte bara psykiskt – utan i hela kroppen.
Det blir outhärdligt.

Och det farligaste är att det är just då
som risken ökar som mest.
För när det blir så mörkt
kan jag tappa kontrollen över mina egna tankar.
Och det är då jag riskerar
att göra något som jag egentligen inte vill.

För den som inte levt så här länge med psykisk ohälsa
är det svårt att förstå vad det innebär.

Det är inte bara depressionen.
Det är alla år.
Alla gånger man har kämpat.
Alla smällar som aldrig riktigt försvunnit.

Allt kommer tillbaka på en gång.
Och du är helt slut.

Men ändå…
måste du fortsätta.