SjälensTystaRöst

Om fyra veckor ska jag flytta.
Inte för att jag riktigt förstår hur det ska gå till.

Jag är fortfarande väldigt orkeslös.
Orkar knappt någonting.

Jag har börjat packa.
En låda i taget.
Sen måste jag sätta mig ner och vila.

Så ser det ut nu.

Min hjärna gör som den alltid gör –
går igång på högvarv
och försöker ligga sju steg före.

Planerar. Tänker. Räknar ut.
Allt på en gång.

Men den här gången har jag gjort något annorlunda.
Jag har börjat släppa lite på kontrollen.

Jag har överlåtit vissa saker till min man.
Och även om det är rätt sak att göra,
så kommer abstinensen efteråt.

Den där rastlösa känslan av att jag borde ha koll.
Att jag borde göra mer.
Att jag inte riktigt får släppa taget.

Men sanningen är att jag inte har energi till det.

Depressionen ligger där också.
Som ett konstant lager ovanpå allt annat.

Och rastlösheten…
den är inte lugn.
Den är ångestladdad.

Den värker i hela kroppen.
Men mest i magen.

Jag blir stressad av allt.
Flytten.
Vardagssysslorna.
Rehabiliteringen.

Allt som “bara ska göras”.

Och mitt i allt det här
försöker jag påminna mig själv om en sak:

Ett steg i taget.

Inte sju steg före.
Inte allt på en gång.

Bara ett steg.

Och just nu…
får det räcka.