SjälensTystaRöst

Det är svårt att sätta ord på allt just nu. Nutiden känns som ett enda stort försök att hålla balansen medan marken hela tiden rör sig under mig.

Rehabiliteringen går framåt ibland, men lika ofta faller jag tillbaka. Det är som att varje steg jag tar måste förtjänas flera gånger om. Samtidigt fortsätter livet, och jag försöker hänga med – försöker jobba, försöker vara människa, försöker orka. Vissa dagar går det, andra inte alls.

Vården och myndigheterna… ja, där är det en ständig kamp att bli tagen på allvar. Att behöva bevisa sin egen verklighet gång på gång är en trötthet som inte syns på utsidan men som äter energi på insidan.

Och mitt i allt detta försöker jag hålla mig själv uppe. Inte gå under. Inte sluta tro att det kan bli bättre.

Det här är inga klara tankar. Bara sådant som måste få finnas. Mellan raderna.