Jag har skrivit sedan tonåren. Då flödade orden i tankarna, men jag hade svårt att säga dem högt. Att skriva blev min väg ut, mitt sätt att uttrycka sådant som inte fick plats i ord när jag pratade. Det var givande, roligt, befriande – men också något jag höll helt för mig själv. Jag var rädd för reaktioner och konflikter, så texterna stannade i mina egna anteckningsböcker.
Det dröjde många år innan jag vågade släppa ut dem i världen.
När jag började omvandla dikterna till musik hade jag inga stora förväntningar. Det var mest ett kreativt experiment, ett sätt att ge mina ord en ny form. Därför blev jag både överraskad och tacksam över den respons jag faktiskt fick. Jag är långt ifrån en kändis – men man vet aldrig. Kanske en dag.
Jag skriver fortfarande dikter, och känslan är densamma som när jag var tonåring:
att orden är mina, att de bär mig, och att det är i skrivandet jag hittar mig själv.
Det är därför jag fortsätter.
Posted in Bakom orden
Lämna ett svar