SjälensTystaRöst

Kommunikation är mer än ord.
Det har jag förstått först i vuxen ålder.

För de flesta sker samtal inte bara genom det som sägs, utan genom blickar, miner, pauser, tonfall och kroppsspråk.
För mig är det annorlunda.
Jag hör orden – men missar det som händer runt omkring dem.

De säger att jag låter entonig när jag pratar.
Det är inget jag själv märker. För mig låter det bara neutralt.
Men för andra kan det låta kallt, ointresserat eller distanserat, trots att jag inte menar det så.

När jag står och pratar med någon ser jag inte vad deras ansiktsuttryck signalerar.
Jag märker inte när någon börjar bli obekväm.
Jag märker inte när ett ämne blir för tungt, när någon vill byta spår eller avsluta samtalet.

Och det är där kommunikationen ofta brister.

Jag vet inte hur mycket jag ska säga.
Jag vet inte när det är lagom.
Jag vet inte vad som är för privat, för ärligt eller för mycket för andra att höra.

För mig är det jag säger ofta bara fakta, sanning eller vardag.
För någon annan kan det bli för djupt, för mörkt eller för intensivt.

Ofta förstår jag inte att något gått fel förrän efteråt.
Inte i stunden.
Utan senare – när samtalet redan är över och människan redan borta.

Då börjar analyserandet.
Vad sa jag?
Hur lät det?
Var det där fel?

Andra går vidare.
Jag fastnar.

Jag säger det jag menar.
Jag spelar inga sociala spel.
Jag lindar inte in saker, för jag vet inte hur man gör det naturligt.

För mig är ärlighet respekt.
För andra kan det uppfattas som hårt eller okänsligt.

Det handlar inte om brist på empati.
Jag känner mycket.
Men jag uttrycker det inte på det sätt som förväntas.

Jag växte dessutom upp i en miljö där jag aldrig fick lära mig de sociala grunderna.
Ingen förklarade hur samtal fungerar.
Ingen lärde mig läsa av stämningar.
Ingen översatte världen åt mig.

Så jag försökte lista ut allt själv.
Och ofta blev det fel.

Konsekvensen har blivit att människor vänt ryggen till.
Gått därifrån.
Slutat höra av sig.

Inte för att jag inte vill kommunicera –
utan för att jag gör det på ett annat sätt.

Att prata med människor kan se enkelt ut.
För mig kan det vara mentalt utmattande.
Att hela tiden vara vaksam.
Försöka tänka i förväg.
Och ändå inte veta om det blev rätt.

Det jag hade behövt var inte att bli lämnad.
Jag hade behövt tydlighet.
Raka ord.
Någon som sa: nu blev det för mycket – utan att försvinna.

Idag vet jag att detta är min autism.
Inte som en ursäkt.
Utan som en förklaring.

Och även om det inte tar bort smärtan,
så gör det att jag kan sluta hata mig själv för något
jag aldrig haft rätt förutsättningar att lära mig.

Jag har haft mycket begränsad tillgång till den delen av mig under väldigt lång tid.

Den del som handlar om vilja, längtan och drömmar.

Ända sedan jag var liten har jag haft svårt att veta vad jag vill bli, vad jag vill göra, vad jag vill se.
Andra verkade veta. De hade svar. Drömmar. Mål.
Jag hade mest tomt.

I skolan blev jag retad för det.
De märkte snabbt att jag inte var som dem.
Men jag själv förstod inte.
Jag förstod inte vad det var som var fel på mig – bara att jag stack ut.

Det har fortsatt in i vuxenlivet.
Jag har till exempel märkt att om jag ser en video på Youtube där någon filmar ett resmål – kanske en kyrka, en staty eller någon sevärdhet – då räcker det för mig.
Nu har jag sett det.
Jag behöver inte åka dit.

Jag har heller aldrig riktigt förstått meningen med sådana resmål.
Varför ska man resa långt för att se något, när man redan kan se det?

Länge tänkte jag att det var ännu ett bevis på att jag var konstig.
Att något saknades i mig.

Idag förstår jag det annorlunda.

Jag fick inte den tryggheten i min barndom där den här delen av hjärnan får utvecklas.
Den del som handlar om utforskande, nyfikenhet, lust och riktning.
Istället handlade mycket om att överleva, anpassa sig och vara på sin vakt.

Nu är jag vuxen – och fortfarande likadan på många sätt.
Men skillnaden är att jag vet varför.

Det är autismen i mig.

Och plötsligt är det inte längre en personlig brist.
Det är en förklaring.
En förståelse.
Ett nytt sätt att se på mig själv – med mindre dömande och lite mer varsamhet.

I över 30 år har jag isolerat mig från omvärlden.
Jag orkade inte vara social – och jag visste inte hur man gjorde.
Det blev bara fel, om och om igen.

Under min uppväxt har jag många gånger varit med om att vänner vänt mig ryggen eller sårat mig.
Ibland för att jag berättat för tunga saker ur mitt liv.
Ibland för att jag varit för ärlig.

Att veta vad man ska säga, när man ska säga det – och vad man borde behålla för sig själv – har alltid varit en av mina största svårigheter.
Jag har ofta stått där i efterhand och undrat:
Varför sa jag så?
Varför sa jag inte mindre?
Eller mer?

Länge trodde jag att det helt enkelt var något fel på mig.

Det var först när jag fick min autismdiagnos som bitarna föll på plats.
Plötsligt kunde jag förstå mitt beteende, ända tillbaka till barndomen.
Jag förstod varför vissa saker aldrig fungerat för mig, trots att jag försökt så hårt.

Idag är jag 42 år.
Och först nu har jag börjat bryta mig loss från min isolering.

Det är oerhört jobbigt.
Redan tanken på att släppa in människor väcker ångest.
Rädslan för att göra fel igen.
För att säga för mycket.
För att bli avvisad.

Men isoleringen har också ett pris.
Och just nu försöker jag, steg för steg, ta reda på om det finns ett annat sätt att leva.

Det har gått lite mer än en månad sedan jag var tvungen att avsluta mitt jobb.
Inte för att jag ville, utan för att min psykiska och kroppsliga hälsa inte längre bar.

Jag måste fortfarande ta mina lugnande mediciner varje dag för att överhuvudtaget fungera. För att stå ut med vardagen. För att stå ut med mig själv.
Det finns inget val där just nu.

Den enda skillnaden mellan då och nu är att jag inte gråter längre.
Inte för att det är bättre.
Utan för att något har stängt av.

Allt är fortfarande tungt.
Kroppen.
Tankarna.
Dagarna.

Men tårarna har tagit slut.
Och det är där jag befinner mig nu.

Jag försöker göra sådant som jag mår bra av och som inte stressar mig.
Det krävs inte mycket för att det ska bli för mycket.

Bara för att inte vara hemma hela tiden och må ännu sämre brukar jag ta med min surfplatta och sätta mig på ett café, med musik i öronen. Sitta där en stund. Andas. Vara någon annanstans än i huvudet.

Jag hoppas att det blir bättre snart.
Tills dess kämpar jag.