SjälensTystaRöst

Ord att fira livet med

En blogg för ord som inte ryms i ett kort. Om ögonblicken som lyfter och de som skaver. Ibland firar vi, ibland överlever vi.

  • Om fyra veckor ska jag flytta.
    Inte för att jag riktigt förstår hur det ska gå till.


    Jag är fortfarande väldigt orkeslös.
    Orkar knappt någonting.


    Jag har börjat packa.
    En låda i taget.
    Sen måste jag sätta mig ner och vila.


    Så ser det ut nu.


    Min hjärna gör som den alltid gör –
    går igång på högvarv
    och försöker ligga sju steg före.


    Planerar. Tänker. Räknar ut.
    Allt på en gång.


    Men den här gången har jag gjort något annorlunda.
    Jag har börjat släppa lite på kontrollen.


    Jag har överlåtit vissa saker till min man.
    Och även om det är rätt sak att göra,
    så kommer abstinensen efteråt.


    Den där rastlösa känslan av att jag borde ha koll.
    Att jag borde göra mer.
    Att jag inte riktigt får släppa taget.


    Men sanningen är att jag inte har energi till det.


    Depressionen ligger där också.
    Som ett konstant lager ovanpå allt annat.


    Och rastlösheten…
    den är inte lugn.
    Den är ångestladdad.


    Den värker i hela kroppen.
    Men mest i magen.


    Jag blir stressad av allt.
    Flytten.
    Vardagssysslorna.
    Rehabiliteringen.


    Allt som “bara ska göras”.


    Och mitt i allt det här
    försöker jag påminna mig själv om en sak:


    Ett steg i taget.


    Inte sju steg före.
    Inte allt på en gång.


    Bara ett steg.


    Och just nu…
    får det räcka.

  • Jag tror att de flesta någon gång kan känna sig oförstådda.
    Men att känna så hela sitt liv – det är något helt annat.


    Det sätter sig.
    Det växer.
    Och till slut börjar man lägga skulden på sig själv.


    Vad är det för fel på mig?
    Den frågan har följt mig större delen av mitt liv.
    Och med den kom depressionen.


    Den har varit en del av mig sedan jag var 6 år gammal.
    Jag har haft många riktigt mörka stunder.
    Tankar som ingen ska behöva bära – särskilt inte som barn.


    Idag vet jag att det handlar om autism.
    Att jag fungerar annorlunda.


    Så jag är inte trasig.
    Jag är inte fel.
    Och jag är inte det ordet jag trodde att jag var.


    Men det tog lång tid att förstå det.
    Och även om jag vet det idag,
    så försvinner inte allt jag har gått igenom.


    Nu har min kropp och mitt psyke sagt ifrån på riktigt.
    Jag har hamnat i ett utmattningstillstånd där allt är slut.

    Det räcker med en liten kommentar –
    någon som säger något så enkelt som att min tröja inte är snygg –
    så rasar allt.


    Jag går ner mig totalt.
    Kroppen stänger av.
    Allt känns omöjligt.


    Som att bestiga Mount Everest utan syre.


    Det håller ofta i sig i flera dagar.
    Ibland upp mot en vecka.
    Och även när det släpper lite,
    så ligger det kvar där under ytan.


    Vid de här tillfällena gör det ont överallt.
    Inte bara psykiskt – utan i hela kroppen.
    Det blir outhärdligt.


    Och det farligaste är att det är just då
    som risken ökar som mest.
    För när det blir så mörkt
    kan jag tappa kontrollen över mina egna tankar.
    Och det är då jag riskerar
    att göra något som jag egentligen inte vill.


    För den som inte levt så här länge med psykisk ohälsa
    är det svårt att förstå vad det innebär.


    Det är inte bara depressionen.
    Det är alla år.
    Alla gånger man har kämpat.
    Alla smällar som aldrig riktigt försvunnit.


    Allt kommer tillbaka på en gång.
    Och du är helt slut.


    Men ändå…
    måste du fortsätta.

  • Jag säger grattis till mig själv.
    Till att jag fortfarande står kvar.
    Till att jag fortfarande kämpar – trots att vissa dagar har varit riktigt tunga.


    Trots att jag fortfarande är extremt känslig.
    Trots att jag lätt faller ner i djupa depressioner.
    Trots att det ibland känns som att jag inte orkar mer.


    Så är jag ändå kvar.


    Just nu händer det mycket i mitt liv.
    Egentligen för mycket.
    Mer än vad mitt huvud klarar av att reda ut.


    Tankarna snurrar.
    Kroppen reagerar.
    Och allt vill på något sätt ta över samtidigt.


    Men något har förändrats.


    Jag har börjat släppa lite på kontrollen.
    Inte helt – men lite.


    Jag har börjat acceptera att jag inte kan bära allt själv.
    Att allt inte måste lösas på en gång.
    Att det är okej att lämna över vissa saker till andra.


    Det är inte lätt.
    Det går emot allt jag är van vid.


    Men jag försöker.


    Och kanske är det just det jag firar.
    Inte att allt är bra.
    Inte att jag mår bra hela tiden.


    Utan att jag fortfarande försöker.


    Att jag inte har gett upp.


    Och ibland…
    får det faktiskt räcka.

  • “Det försvunna leendet” handlar om min absolut värsta period – tiden med diskbråck.
    En tid där smärtan aldrig tog paus. Den fanns där dygnet runt.


    Min kropp var inte längre min.
    Jag kunde inte röra mig som innan. Inte gå, inte träna, inte vara den jag brukade vara.


    Istället växte en ilska inom mig.
    En frustration över allt jag hade förlorat.


    När mina meltdowns kom så kokade det över.
    Hjärtat bankade.
    Kroppen värkte ännu mer.
    Tårarna rann längs kinderna och illamåendet tog över.


    Allt jag kände var desperation.


    Det enda jag kunde göra var att gå och lägga mig, dra täcket över huvudet
    och försöka försvinna en liten stund.


    För att orka.
    För att andas.


    För att överleva det som kändes outhärdligt.


    Om du vill få en känsla av hur det var –
    lyssna gärna på något som sätter tonen för smärtan och stillheten i det här.

    Musik som låter det man inte kan säga få finnas.

  • Kommunikation är mer än ord.
    Det har jag förstått först i vuxen ålder.


    För de flesta sker samtal inte bara genom det som sägs, utan genom blickar, miner, pauser, tonfall och kroppsspråk.
    För mig är det annorlunda.
    Jag hör orden – men missar det som händer runt omkring dem.


    De säger att jag låter entonig när jag pratar.
    Det är inget jag själv märker. För mig låter det bara neutralt.
    Men för andra kan det låta kallt, ointresserat eller distanserat, trots att jag inte menar det så.


    När jag står och pratar med någon ser jag inte vad deras ansiktsuttryck signalerar.
    Jag märker inte när någon börjar bli obekväm.
    Jag märker inte när ett ämne blir för tungt, när någon vill byta spår eller avsluta samtalet.


    Och det är där kommunikationen ofta brister.


    Jag vet inte hur mycket jag ska säga.
    Jag vet inte när det är lagom.
    Jag vet inte vad som är för privat, för ärligt eller för mycket för andra att höra.


    För mig är det jag säger ofta bara fakta, sanning eller vardag.
    För någon annan kan det bli för djupt, för mörkt eller för intensivt.


    Ofta förstår jag inte att något gått fel förrän efteråt.
    Inte i stunden.
    Utan senare – när samtalet redan är över och människan redan borta.


    Då börjar analyserandet.
    Vad sa jag?
    Hur lät det?
    Var det där fel?


    Andra går vidare.
    Jag fastnar.


    Jag säger det jag menar.
    Jag spelar inga sociala spel.
    Jag lindar inte in saker, för jag vet inte hur man gör det naturligt.


    För mig är ärlighet respekt.
    För andra kan det uppfattas som hårt eller okänsligt.


    Det handlar inte om brist på empati.
    Jag känner mycket.
    Men jag uttrycker det inte på det sätt som förväntas.


    Jag växte dessutom upp i en miljö där jag aldrig fick lära mig de sociala grunderna.
    Ingen förklarade hur samtal fungerar.
    Ingen lärde mig läsa av stämningar.
    Ingen översatte världen åt mig.


    Så jag försökte lista ut allt själv.
    Och ofta blev det fel.


    Konsekvensen har blivit att människor vänt ryggen till.
    Gått därifrån.
    Slutat höra av sig.


    Inte för att jag inte vill kommunicera –
    utan för att jag gör det på ett annat sätt.


    Att prata med människor kan se enkelt ut.
    För mig kan det vara mentalt utmattande.
    Att hela tiden vara vaksam.
    Försöka tänka i förväg.
    Och ändå inte veta om det blev rätt.


    Det jag hade behövt var inte att bli lämnad.
    Jag hade behövt tydlighet.
    Raka ord.
    Någon som sa: nu blev det för mycket – utan att försvinna.


    Idag vet jag att detta är min autism.
    Inte som en ursäkt.
    Utan som en förklaring.


    Och även om det inte tar bort smärtan,
    så gör det att jag kan sluta hata mig själv för något
    jag aldrig haft rätt förutsättningar att lära mig.

  • Jag har haft mycket begränsad tillgång till den delen av mig under väldigt lång tid.


    Den del som handlar om vilja, längtan och drömmar.


    Ända sedan jag var liten har jag haft svårt att veta vad jag vill bli, vad jag vill göra, vad jag vill se.
    Andra verkade veta. De hade svar. Drömmar. Mål.
    Jag hade mest tomt.


    I skolan blev jag retad för det.
    De märkte snabbt att jag inte var som dem.
    Men jag själv förstod inte.
    Jag förstod inte vad det var som var fel på mig – bara att jag stack ut.


    Det har fortsatt in i vuxenlivet.
    Jag har till exempel märkt att om jag ser en video på Youtube där någon filmar ett resmål – kanske en kyrka, en staty eller någon sevärdhet – då räcker det för mig.
    Nu har jag sett det.
    Jag behöver inte åka dit.


    Jag har heller aldrig riktigt förstått meningen med sådana resmål.
    Varför ska man resa långt för att se något, när man redan kan se det?


    Länge tänkte jag att det var ännu ett bevis på att jag var konstig.
    Att något saknades i mig.


    Idag förstår jag det annorlunda.


    Jag fick inte den tryggheten i min barndom där den här delen av hjärnan får utvecklas.
    Den del som handlar om utforskande, nyfikenhet, lust och riktning.
    Istället handlade mycket om att överleva, anpassa sig och vara på sin vakt.


    Nu är jag vuxen – och fortfarande likadan på många sätt.
    Men skillnaden är att jag vet varför.


    Det är autismen i mig.


    Och plötsligt är det inte längre en personlig brist.
    Det är en förklaring.
    En förståelse.
    Ett nytt sätt att se på mig själv – med mindre dömande och lite mer varsamhet.

  • I över 30 år har jag isolerat mig från omvärlden.
    Jag orkade inte vara social – och jag visste inte hur man gjorde.
    Det blev bara fel, om och om igen.


    Under min uppväxt har jag många gånger varit med om att vänner vänt mig ryggen eller sårat mig.
    Ibland för att jag berättat för tunga saker ur mitt liv.
    Ibland för att jag varit för ärlig.


    Att veta vad man ska säga, när man ska säga det – och vad man borde behålla för sig själv – har alltid varit en av mina största svårigheter.
    Jag har ofta stått där i efterhand och undrat:
    Varför sa jag så?
    Varför sa jag inte mindre?
    Eller mer?


    Länge trodde jag att det helt enkelt var något fel på mig.


    Det var först när jag fick min autismdiagnos som bitarna föll på plats.
    Plötsligt kunde jag förstå mitt beteende, ända tillbaka till barndomen.
    Jag förstod varför vissa saker aldrig fungerat för mig, trots att jag försökt så hårt.


    Idag är jag 42 år.
    Och först nu har jag börjat bryta mig loss från min isolering.


    Det är oerhört jobbigt.
    Redan tanken på att släppa in människor väcker ångest.
    Rädslan för att göra fel igen.
    För att säga för mycket.
    För att bli avvisad.


    Men isoleringen har också ett pris.
    Och just nu försöker jag, steg för steg, ta reda på om det finns ett annat sätt att leva.

  • Hur ska man kunna lära sig att älska sin kropp,
    när man gång på gång blir hämtad av den?


    Hur ska man kunna vara social,
    när man knappt klarar av att gå eller stå ordentligt,
    när man inte orkar hänga med – varken i tempo eller i energi?


    Min kropp sätter gränser som jag inte valt själv.
    Beroende på hur trötta mina muskler är kan jag få stora svårigheter att gå och hålla balansen.
    Ojämnt underlag, som gräs, blir plötsligt ett hinder. Det som för andra är självklart blir för mig något som kräver planering, fokus och ansträngning.


    Ju mer detta pågår, desto mer förstår jag människor med olika former av funktionsnedsättningar.
    Hur det känns att bli uttittad i sociala sammanhang.
    Att röra sig annorlunda. Att inte passa in i tempot.
    Att hamna efter – trots att man gör sitt bästa.


    Vi är människor precis som alla andra.
    Ändå är det lätt att känna sig som ett problem.


    Jag går långsammare.
    Jag tappar balansen.
    Ibland faller jag – rakt ner på golvet – bara för att kroppen inte höll.


    Min balans är så osäker att jag hela tiden måste ligga steget före.
    Tänka. Planera. Förutse.
    Så att jag inte gör mig illa.


    Det är utmattande.


    Och det är så frustrerande när huvudet vill så mycket mer än kroppen klarar av.
    När viljan finns där, men kroppen säger stopp.


    Jag får inte gå för mycket – särskilt inte när det är varmt.
    Men jag får heller inte gå för lite, för då blir jag stel.
    Samma sak med att sitta ner.
    Allt handlar om balans.


    Och just den balansen är svår att hitta.
    Kanske är det därför det är så lätt att börja isolera sig.
    För att det sociala inte bara kräver närvaro –
    det kräver en kropp som orkar.


    Och när kroppen inte gör det,
    hur ska man då kunna känna kärlek till den?

  • Katastroftankarna kommer utan förvar. Det räcker med ett mejl, ett brev, ett besked – så är allt redan förlorat i mitt huvud. Jag har redan sett slutet, trots att inget ens har hänt


    Hela min värld raseras på bara några få sekunder. Ångesten river i hela kroppen. Magen känns som om den ska sprängas.

    Jag står inte ut.


    Det finns ingen mellanväg. Allt går direkt till värsta möjliga utgång.
    Jag har redan förlorat jobbet. Blivit nekad hjälp. Blivit lämnad. Gått under.
    Allt pågår samtidigt – men bara i mitt huvud.


    Jag vet att det är katastroftankar.
    Jag vet att de inte alltid är sanna.
    Men vetskapen hjälper inte när kroppen redan är i panik.


    Det är som att leva i ständig beredskap för en katastrof som kanske aldrig kommer, men som ändå känns helt verklig.


    Det kan vara en helt vanlig dag. Jag får ett mejl.
    Allt blir plötsligt svart. Hjärtat bankar. Andningen blir tung och påfrestande.
    Chocken slår till först – och sedan kommer kaoset.


    Jag förstår idag att det här inte bara handlar om nuet.
    Min barndom lärde mig att alltid vara beredd. Att lyssna efter faran. Att läsa av stämningar. Att snabbt tänka ut värsta tänkbara utgång – för då var man åtminstone förberedd.


    Den beredskapen har följt mig hela livet.
    Den slår på för minsta lilla. Ett mejl. Ett besked. En förändring.
    Och den dränerar mig på energi, dag efter dag.


    Min kropp vet inget annat sätt
    Den tror fortfarande att katastrofen är nära.

  • Det har gått lite mer än en månad sedan jag var tvungen att avsluta mitt jobb.
    Inte för att jag ville, utan för att min psykiska och kroppsliga hälsa inte längre bar.


    Jag måste fortfarande ta mina lugnande mediciner varje dag för att överhuvudtaget fungera. För att stå ut med vardagen. För att stå ut med mig själv.
    Det finns inget val där just nu.


    Den enda skillnaden mellan då och nu är att jag inte gråter längre.
    Inte för att det är bättre.
    Utan för att något har stängt av.


    Allt är fortfarande tungt.
    Kroppen.
    Tankarna.
    Dagarna.


    Men tårarna har tagit slut.
    Och det är där jag befinner mig nu.


    Jag försöker göra sådant som jag mår bra av och som inte stressar mig.
    Det krävs inte mycket för att det ska bli för mycket.


    Bara för att inte vara hemma hela tiden och må ännu sämre brukar jag ta med min surfplatta och sätta mig på ett café, med musik i öronen. Sitta där en stund. Andas. Vara någon annanstans än i huvudet.


    Jag hoppas att det blir bättre snart.
    Tills dess kämpar jag.