SjälensTystaRöst

Ord att fira livet med

En blogg för ord som inte ryms i ett kort. Om ögonblicken som lyfter och de som skaver. Ibland firar vi, ibland överlever vi.

Senaste inlägg

  • Det försvunna leendet

    Låten ”Det försvunna leendet” handlar om en period i mitt liv då smärtan tog över allt.


    Jag hade diskbråck och levde med konstant, fruktansvärd smärta i nacken och en huvudvärk som aldrig släppte taget. Värktabletterna hjälpte inte. Jag fick inget starkare, på grund av min psykiska ohälsa och tidigare överdoser.
    Smärtan fick jag bära själv.


    Jag mådde illa ofta. Ångesten var där hela tiden. Hjärtklappning. Tårar som kom utan förvarning.
    Det fanns ingen paus, ingen vila – bara smärta som pågick.


    Tiden gick och jag blev mer och mer desperat. Operationen dröjde. Varje dag kändes oändlig.
    Jag försökte göra det man säger att man ska göra. Koppla av. Jag tog med mig en stol och satte mig ute i solen, i naturen. Försökte andas. Försökte slappna av.
    Men abstinensen steg. Kroppen skrek. Ingenting hjälpte.


    Till slut gick jag och lade mig i sängen. Släckte lyset. Drog täcket över mig så att det omslöt hela kroppen.
    Jag kände hur jag sjönk ner i madrassen och hittade en ställning som borde fungera. En sådan där man ska kunna somna i.


    Men det gick inte.


    Istället rann tårarna längs kinderna. Jag låg där och stirrade i mörkret och ville bara sova. Bara få försvinna en stund.
    Det var fortfarande sen eftermiddag, men kroppen var helt slut och sinnet ännu mer.


    Det är där leendet försvann.
    Inte på en gång.
    Utan långsamt. Dag för dag. Smärta för smärta.


    Och det är det den här låten handlar om.

    Här är låten

    Välkommen att lyssna på min Kanal på Spotify

    https://open.spotify.com/track/5HWbg6v4HqtXs07wYag6kC?si=Wi2E4uWJTPeOc3a6u0OPHA

  • Jag överlevde även detta

    Idag vill jag säga grattis till mig själv.
    Grattis för att jag lyckades reda ut något som kändes helt övermäktigt.


    För de flesta kan det här säkert låta som en bagatell. Men i min värld kan depressionen lamslå mig totalt. Allt blir mörkt, tungt och meningslöst. Den kan bli så stark att det värker i hela kroppen, som om inget får vara stilla. Det är outhärdligt.


    När det känns så här är det lätt att förstå varför många skadar sig själva – eller gör något ännu värre, något som inte går att ta tillbaka.


    Jag har försökt ansöka om a‑kassa, men flera gånger fick jag tillbaka ansökan utan att förstå varför. Frustrationen växte. Stressen likaså.
    Vi började närma oss löningsdag och jag visste inte ens om jag skulle få några pengar alls.


    Jag är gravt dyslektisk och har väldigt svårt för sådana här ansökningar. Samtidigt har jag knappt någon energi att spela med. Depressionen älskar sådana här situationer. Allt som stressar mig, och just nu är det mesta stress.


    Men idag hände det.
    Jag blev beviljad a‑kassa.


    Jag höll på att börja gråta när jag fick beskedet. Av lättnad. Av trötthet. Av stolthet.


    Jag klarade det. Ett problem mindre.


    Så idag vill jag säga:
    Grattis till mig för att jag lyckades.
    Och grattis till mig för att jag inte skadade mig själv på något sätt.
    Det räcker långt just nu.

  • Min hjärna är i konstant panik

    Jag känner att mitt psyke fortfarande inte är särskilt mycket bättre än det var för drygt en månad sedan. Jag är lika skör. Katastroftankarna tar över för minsta lilla.


    Jag har haft depression och ångest sedan jag var liten, men inte så här. Det här känns annorlunda. Det släpper inte taget.


    Som om det inte vore nog har jag nyligen blivit arbetslös. Jag har anmält mig till a‑kassan, och bara att ta sig igenom alla frågor var tungt. Nu har de dessutom börjat fråga om jag kan styrka att jag inte klarade av mitt jobb.
    Självklart går min hjärna direkt in i katastrofläge. Allt rasar. Jorden går under.


    Samtidigt skulle jag nu ha påbörjat min fibromyalgiutredning, men min läkare backade bandet. Utredningen blir inte av. Jag hade ställt in mig mentalt på att äntligen få gå vidare, så besvikelsen slog hårt.


    Samtidigt finns det en del av mig som undrar om läkaren ändå hade rätt. Behandling kan man få även utan diagnos – så vad skulle utredningen egentligen ge mig?


    Oavsett vilket gör det inte tankarna lugnare. Inte heller den dagliga ångesten som sitter som ett tryck i kroppen. Allt snurrar, hela tiden.
    Hur ska man kunna må bättre när man konstant utsätts för stress som man inte klarar av just nu? När varje dag kräver lugnande bara för att orka ta sig igenom vardagen.

    Jag försöker förstå. Försöker resonera.
    Men just nu känns det mest som att jag försöker hålla huvudet ovanför ytan, medan allt runt omkring fortsätter att trycka ner mig.

  • När kroppen inte samarbetar

    Imorgon ska jag till läkaren på vårdcentralen för att gå vidare med utredningen kring fibromyalgi. Jag har redan röntgat hjärnan för att utesluta annat, vilket inte visade någonting. Det var väntat – men ändå skönt att få det bekräftat.


    Motivationen har inte varit lätt att hitta. Depressionen kommer ofta i vägen och gör även de minsta saker tunga. Men idag lyckades jag både simma och ta en promenad, och det är faktiskt stort för mig.
    Oavsett vad jag ska göra finns det alltid ett motstånd jag måste ta mig igenom. Ibland är det tjockt och kompakt, ibland tunnare och lättare att forcera.


    På gott och ont är det ibland “praktiskt” att ha ångest och rastlöshet – det blir lättare att komma i rörelse då. Samtidigt är det ett pris man inte frivilligt betalar.


    Med min komplexa problematik får jag inte röra på mig för mycket, men heller inte för lite. Gör jag för lite blir kroppen stel och det blir svårt att gå. Gör jag för mycket säger kroppen ifrån direkt. Jag måste hela tiden balansera däremellan, samtidigt som jag inte får glömma de vardagliga sysslorna som också tar energi.


    Det är väldigt frustrerande att jag inte längre hittar samma känsla i promenaderna och träningen som jag hade innan diskbråcket. Det är ju något jag alltid har tyckt om, något som varit en del av mig. Men just nu tar det emot, nästan varje gång.


    Jag antar att det inte finns så mycket annat att göra än att fortsätta.
    Att ta ett steg i taget.
    Och hoppas att det, någonstans längs vägen, blir lite lättare.

  • Jag fick inte finnas

    Vad är en relation med någon egentligen värd, när den långsamt bryter ner en?


    Jag lärde mig tidigt att tystnad var det säkraste valet. Öppnade jag munnen fick jag utskällning, eller så vändes allt emot mig. Så jag slutade prata. Inte för att jag inte hade något att säga, utan för att priset var för högt.


    I skolan satt jag kvar. Tyst.
    Blickar gled förbi mig, som om min ensamhet smittade. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen frågade om vi skulle umgås.


    Jag kände hur människor tassade förbi mig, som om de gick på glas som när som helst kunde spricka.


    Även inom familjen var jag osynlig. Nära släktingar lös med sin frånvaro, medan min bror fick alla blickar riktade mot sig. Jag fick nöja mig med att de använde min mamma som förmedlare, som om jag inte gick att nå direkt.


    Jag var godtrogen som barn. Väldigt godtrogen.
    Men livet lärde mig den hårda vägen att bli reserverad, avståndstagande.

    Jag förstod aldrig varför människor var så elaka mot mig, bara att jag behövde skydda mig.


    Som vuxen blev det inte lättare. Det fortsatte.
    Vuxna människor jag hade pratat med i förtroende valde att tala offentligt om mig. Till och med be min man att skilja sig från mig bara för att jag inte dög i dess ögon.


    Vänner som jag trodde förstod mig visade sig inte förstå alls.


    Det gör något med en människa att ständigt behöva förklara sitt värde. Att hela tiden vara den som det tassas runt, den som det viskas om, den som andra tror sig veta bättre än.


    Därför vet jag idag hur mycket en relation faktiskt är värd.
    Och hur lite den är värd, om den kräver att du krymper, tiger eller suddar ut dig själv.


    Jag har tur.
    Jag har en person som vågar stå bredvid mig.
    Som inte tassar på tå.
    Som delar samma luft utan att försöka förändra mig.
    Och det, om något, är ovärderligt.

  • Livet efter överdosen

    Det har gått lite mer än ett år sedan min överdos.
    Mitt självmordsförsök.


    Det var inte ett impulsivt beslut, utan en konsekvens av att ha levt med för hög smärta under alldeles för lång tid. Till slut tog det tvärstopp. Kroppen, psyket – allt gav upp.


    Efteråt har det funnits många stunder då tanken på att ta tabletter och bara somna in har dykt upp igen. Inte för att jag egentligen vill dö, utan för att stressen varit för hög, samtidigt som jag försökt kämpa med en rehabilitering som inte gått framåt.

    När ingenting rör sig, varken i kroppen eller i livet, blir det svårt att orka.


    Det som har räddat mig är något väldigt konkret.
    Efter överdosen köpte min man ett stort medicinskåp. Alla farliga tabletter låstes in där, och han tog nyckeln. Det låter kanske enkelt, men för mig har det varit livsavgörande. Nu kommer jag inte längre än till tanken – och att bryta upp skåpet faller mig inte ens in.


    Jag har ofta tänkt att jag inte är så olik en drogmissbrukare. Skillnaden är att jag inte vill bli hög – jag vill slippa smärtan, till varje pris.
    Jag har också abstinensbesvär. Men inte när “drogerna” lämnar kroppen, utan i nyktert tillstånd. När jag mår för dåligt. När stressen tar över.


    Så idag vill jag faktiskt säga: grattis till mig.
    Grattis för att jag inte har tagit ytterligare en överdos.


    Trots att stressen fortfarande är hög.
    Trots att livet känns som en enda röra.
    Så har jag inte tagit någonting.


    Jag vet med mig att om någon hade kommit fram till mig och erbjudit mig tabletter i ett svagt ögonblick, så hade jag tagit dem – utan att tänka. Precis som en missbrukare gör för att döva sin smärta.
    Men det har inte hänt. Och jag har hållit mig ifrån det.


    Själv tycker jag att det är ett mirakel. Jag förstår knappt hur jag har klarat det.
    Men en sak vet jag säkert: utan min man hade jag inte gjort det. Bara hans närvaro skrämmer bort det värsta av stressen. Han bär det mesta när jag inte orkar bära själv.
    Abstinensen kommer inte att försvinna. Den kommer jag troligen få leva med.


    Men den kan minska i styrka – ju bättre man mår.
    Även om jag just nu inte kan se hur jag någonsin ska må bättre, när mitt bästa jag ligger bakom mig och är borta för gott, så fortsätter jag ändå.


    Jag kämpar.
    Och just nu räcker det.

  • Bit för bit

    För drygt ett år sedan genomgick jag en operation som kom att förändra mitt liv på sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Ganska snart efteråt märkte jag att min kropp inte längre fungerade som den brukade. Jag hade förlorat omkring 90 procent av min muskelstyrka.


    Att ta mig upp ur sängen på egen hand var omöjligt. Min man fick dra upp mig. Han hjälpte mig att klä på mig, duscha – allt som krävde att jag lyfte armarna över midjan, för det klarade jag inte längre.
    Jag kände inte igen mig själv.


    Jag kunde inte gå några längre sträckor och jag kunde inte stå still. Om jag stod upp för länge vek sig benen och jag sjönk ihop. Satte jag mig i en stol kunde jag inte resa mig utan hjälp. Ofta fick jag hänga runt min mans hals för att ens komma upp, och även då tog det flera sekunder innan benen bar mig.


    Jag började på rehab och gjorde allt jag blev tillsagd. Ändå hände ingenting. Varje besök blev en påminnelse om att “ta ett steg i taget”, men varje steg kändes som bly.
    När man är van vid att rusa fram i livet och plötsligt tvingas sakta ner och vila mycket – då känns det i princip omöjligt.


    Jag blev tvingad in i ett nytt liv. En ny värld. Nya vanor som behövde vara snälla mot mitt nya handikapp. Tiden gick, men i rehabiliteringen stod jag kvar på samma plats. Ingenting jag gjorde verkade fungera.
    Frustrationen växte. Sorgen över mitt gamla jag – det jag nu förstod aldrig skulle komma tillbaka – låg och gnagde i bröstet. Det kändes som om jag levde i någon annans kropp, inte min egen.


    Så småningom började jag arbeta igen. Jag kämpade tills det smakade blod i munnen, men insåg ganska snabbt att jag var långt ifrån redo. Det tog inte lång tid innan insikten slog mig: jag klarade inte längre av mitt jobb.
    Ett jobb jag älskade. Ett jobb som hade varit min fristad och en viktig del av mitt psykiska välmående.


    När den insikten kom rasade hela min värld samman. Jag visste inte längre åt vilket håll jag skulle gå, eller vilka trådar jag skulle dra i. Allt var en enda röra.


    Ur den röran föddes min låt “Bit för bit”, som idag finns ute på Spotify. Den handlar om att plocka ihop sig själv när allt faller isär. Om sorgen, frustrationen, men också om den långsamma acceptansen.
    Om att bygga något nytt – bit för bit.


    Jag kämpar fortfarande.
    Steg för steg.
    Bit för bit.

    Om du själv befinner dig i en period där livet har förändrats, där kroppen eller själen inte längre samarbetar som förr, så är du inte ensam. “Bit för bit” är mitt sätt att sätta ord och musik på den resan – när allt rasar och man långsamt försöker bygga upp sig själv igen.
    Låten finns nu ute på Spotify.


    Lyssna när du behöver påminnas om att även de minsta stegen räknas.
    Att läkning inte alltid syns – men sker ändå.


    Vi tar oss fram.
    Steg för steg.
    Bit för bit.

  • Kontroll som överlevnad

    När jag fastnar i handlingen, inte i första hand, utan i känslan. Den där stillastående kylan. Ögonblicket när något inom en låser sig, när kontrollen blir det enda sättet att stå ut. Det fick mig att tänka på mitt eget kontrollbehov – och hur närvarande det är i mitt liv, även när jag helst vill förneka det.


    Mitt kontrollbehov tar sig uttryck i att jag sällan riktigt kan slappna av. Även när jag säger att jag har lämnat över ansvar till någon annan, så är det ofta bara på ytan. Inombords håller jag fortfarande hårt i tyglarna.

    Jag väntar. Lyssnar. Känner efter. Och om svaret inte kommer fort nog, eller om det inte låter exakt som jag hade tänkt mig, börjar det klia i hela kroppen.


    Det är då jag lägger mig i.

    Inte alltid öppet, men tillräckligt för att ta tillbaka lite av kontrollen. Jag kan formulera det som en fråga, ett förslag, en ”snabb koll”.

    Egentligen handlar det inte om att jag tror att den andra personen är inkompetent. Det handlar om att jag inte står ut med ovissheten. Med känslan av att inte veta. Att inte ha full insyn.


    Det motsägelsefulla är att jag ofta ser mig själv som en person som vill lita på andra. Jag vill kunna lämna över. Jag vill tro att allt blir bra även om jag inte styr varje detalj. Men mitt beteende avslöjar något annat.

    Kontrollbehovet viskar att det är farligt att släppa taget. Att något kan gå fel. Att jag då står utan skydd.


    Kanske är kontrollen just det – ett skydd. Ett sätt att hålla ångest, rädsla eller gamla erfarenheter på avstånd. För om jag har koll, om jag är steget före, om jag tänker igenom alla tänkbara scenarier, då kan inget överraska mig.


    Problemet är bara att priset för kontroll ofta blir högt. För mig själv, som aldrig riktigt får vila. Och för andra, som kan känna sig ifrågasatta eller överkörda, även när det inte är min intention.

    Jag kan säga att jag litar på dig, men samtidigt visa motsatsen genom att inte ge utrymme för dig att göra saker på ditt sätt.


    Jag har ingen färdig lösning. Inget snabbt recept på hur man släpper taget och blir ”lagom” kontrollerad.

    Men jag försöker bli mer uppmärksam på ögonblicken när impulsen kommer. När jag vill ta tillbaka. När väntan blir för jobbig.

    Ibland räcker det att stanna upp och fråga mig själv: Vad är det jag egentligen är rädd för just nu?
    Kanske är första steget inte att släppa all kontroll, utan att erkänna behovet av den. Att våga se den utan skam.

    Först då finns det en chans att långsamt släppa taget och hitta ett mer lagom sätt att vara.

  • När tålamodet tar slut och livet slår hårt

    Hur ska man vara tålmodig när det kryper i hela kroppen och man har bråttom att veta?


    Precis så känner jag nu. Jag går och väntar på en utredning om fibromyalgi, något som det finns en stark misstanke om. Och jag undrar: varför måste allt ta så fruktansvärt lång tid? Det är som att jag står still men livet runt mig bara fortsätter rusa.
    Och samtidigt… det skulle kunna förklara hela min extrema problematik. Det är därför jag vill veta. Det är därför jag inte kan vänta i lugn och ro.


    Som om det inte räckte fick jag igår veta något väldigt tungt.
    Min kusin har tagit sitt liv.


    Och nu står jag här, i den där konstiga känslan av sorg på avstånd. Jag har inte träffat honom sedan jag var liten. Vi har inte pratat. Men ändå känns det.
    Det känns för att jag vet hur psykisk ohälsa kan äta upp någon inifrån.
    Det känns för att jag vet hur det är att kämpa med mörka tankar och tunga år.
    Han förtjänade så mycket mer än det livet gav honom. Men ibland får man inte välja.


    Nu vet jag inte riktigt vad jag borde göra.
    Jag har egentligen inga förpliktelser, ingen relation att luta mig mot. Men känslor följer inte alltid logik. De bara finns där.


    Och mitt i allt detta slår det mig hur märkligt det är att tråkiga saker aldrig kommer ensamma.
    När man verkligen behöver lugn och ro, när man försöker stå stadigt på sina redan skakiga ben, då kommer nästa smäll. Alltid. Som om livet testar gränserna gång på gång.


    Men vet du?
    Jag är trött.
    Så fruktansvärt trött på att alltid ta emot smällarna utan att någon ser priset jag betalar.


    Så nu går jag min väg.
    Folk kommer ha åsikter, det vet jag redan.
    Det kommer komma kommentarer och försök att påverka mig, få mig att göra “det rätta” enligt deras måttstock.


    Men jag vet vad jag behöver.
    Jag vet vad min kropp och mitt psyke kräver av mig för att jag inte ska falla mer än jag redan gjort.
    Och det är den vägen jag tänker följa, även om jag får göra det ensam.


    Jag väljer mig själv den här gången.
    Oavsett vad andra tycker.

  • Bakom min fasad pågår ett krig

    Hur ska man älska sig själv när man har hatat sig själv sedan man var sex år gammal?
    Hur ska man kunna se sig i spegeln när man i hela sitt liv har lärt sig att blunda?
    När man, som jag, blev mobbad redan från första klass.


    När man tidigt fick lära sig att man inte duger.
    Att man alltid gör fel.
    Att man är problemet.
    Ord som upprepas tillräckligt länge sätter sig.
    Till slut kommer de inte längre utifrån – de bor i huvudet.


    Tankar som skriker om hur dålig person du är, år efter år, tills du själv börjar tro på dem.
    Tills de blir din egen röst.
    Att älska sig själv låter så enkelt när man hör det sägas högt.


    Men vad händer när man aldrig fått en grund att stå på?


    När självkritiken är äldre än självkänslan?
    När spegelbilden bara väcker skam?
    För mig är spegeln fortfarande en omöjlighet.
    Inte för att jag inte vill se – utan för att jag har lärt mig att inte göra det.
    Att blunda blev ett sätt att överleva.

    Så kanske handlar självkärlek inte om att plötsligt börja älska sig själv.
    Kanske handlar det om något mycket mindre.
    Att sluta slå.


    Att ibland vara tyst när rösten i huvudet skriker.
    Att överleva ännu en dag utan att förstöra sig själv.
    Och kanske, någonstans där framme,
    kan det räcka som en början.