“Det försvunna leendet” handlar om min absolut värsta period – tiden med diskbråck.
En tid där smärtan aldrig tog paus. Den fanns där dygnet runt.
Min kropp var inte längre min.
Jag kunde inte röra mig som innan. Inte gå, inte träna, inte vara den jag brukade vara.
Istället växte en ilska inom mig.
En frustration över allt jag hade förlorat.
När mina meltdowns kom så kokade det över.
Hjärtat bankade.
Kroppen värkte ännu mer.
Tårarna rann längs kinderna och illamåendet tog över.
Allt jag kände var desperation.
Det enda jag kunde göra var att gå och lägga mig, dra täcket över huvudet
och försöka försvinna en liten stund.
För att orka.
För att andas.
För att överleva det som kändes outhärdligt.
Om du vill få en känsla av hur det var –
lyssna gärna på något som sätter tonen för smärtan och stillheten i det här.
Musik som låter det man inte kan säga få finnas.
Lämna ett svar