SjälensTystaRöst

Ord att fira livet med

En blogg för ord som inte ryms i ett kort. Om ögonblicken som lyfter och de som skaver. Ibland firar vi, ibland överlever vi.

Senaste inlägg

  • Jag önskar att folk förstod

    Jag önskar ibland att människor runt mig verkligen förstod hur extrem min problematik är.
    Att allt hade gått så mycket bättre om jag hade fått rätt stöd från början – om jag hade sluppit förklara, ursäkta och försvara mig hela tiden.
    Min trötthet är inte den sortens trötthet som försvinner med en natts sömn.


    Den är djupare än så. Den måste få sin tid, sin plats.
    Det är inte bara att “rycka upp sig” eller “ta sig samman”.
    Min kropp tillåter inte det. Min muskeltrötthet i armar och ben stoppar mig, vare sig jag vill eller inte.


    Jag önskar jag slapp försvara mig själv, gång på gång.
    Slippa förklara varför jag inte orkar.
    Slippa känna mig ifrågasatt i något som är så verkligt för mig varje dag.
    Min återhämtning har varit allt annat än linjär.


    Det har varit fler bakslag än framsteg – stunder där jag känt att jag tappat fotfästet helt och varit tvungen att börja om från noll. Det är frustrerande, nedbrytande, och känner mig fången i min egen kropp.
    Ja, jag kan röra mig. Men i begränsad form.
    Jag klarar knappt en trappa utan att stanna. Benen fylls av mjölksyra snabbt, och jag måste hämta andan.


    Lyfter jag en liter mjölk orkar jag bara upp till midjan – sedan tar det stopp. Jag kan inte ens sträcka ut armarna samtidigt som jag håller i den.


    Min kamp syns inte alltid, och därför tror många inte på den.
    Men jag kämpar ändå. Varje dag.
    Och vid min sida har jag min man, som tar ett ansvar som är alldeles för stort.


    Ett ansvar han egentligen inte borde behöva bära – men som han gör, utan att tveka.


    Jag önskar att människor såg det.
    Förstod lite mer.
    Och dömde lite mindre.


    Tills dess fortsätter jag kämpa – även när det inte syns.

  • Under Ytan – När livet slog mig till marken

    ”En ny dag borde innebära nya möjligheter.”
    Det är vad man säger.
    Men för mig var det inte så. Inte då.


    När jag skrev Under Ytan befann jag mig i en av de mörkaste perioderna i mitt liv. Jag var nyopererad för andra gången på kort tid, med ett diskbråck i nacken som fullständigt slagit undan mina ben – bokstavligt och bildligt. Varje dag kändes som en kamp mot mig själv. Ett försök att ta ett steg. Bara ett enda.


    Jag hade så mycket ny problematik efter operationen att jag ibland tänkte att min mormor, 88 år, var friskare i kroppen än jag. Jag gjorde allt de sa åt mig att göra – men inget fungerade. Och ingen kunde förklara varför. Det var som att jag balanserade på en skör tråd som när som helst kunde brista.


    Jag föll. Flera gånger.
    Och med en så djup depression som jag bar på blev varje fall farligt. Risken att göra något dumt var alldeles för hög. Det var som att min egen kropp kämpade emot mig, samtidigt som psyket gav upp bit för bit.


    Men min man stod vid min sida.
    När jag inte kunde resa mig själv, höll han mig uppe.


    Jag hade förlorat så mycket:
    mitt forna jag, min identitet, och senare även mitt drömjobb.
    Jag fick försvara mig själv om och om igen, även inför människor som borde ha stått bakom mig. Det ledde till att jag isolerade mig ännu mer. Jag orkade till slut knappt ta mig från sängen till soffan. Det var vad min energi räckte till. Resten fick min man bära. Ett ansvar som ingen borde behöva ta – men som han tog ändå.


    Under Ytan föddes ur allt detta.
    Den var min röst när jag själv knappt kunde prata.
    Den var mitt sätt att inte gå sönder helt.


    När jag lyssnar på den idag hör jag inte bara smärtan.
    Jag hör kampen.
    Jag hör överlevnaden.
    Jag hör den där svaga rösten som sa: “Res dig. En gång till.”


    Och jag gjorde det.

    Här är Låten Under Ytan. På min Kanal på Spotify

    Lyssna gärna på den

    https://open.spotify.com/track/4wKzpwDIW2gteNaBbElyyL?si=_8dvcCisRQKoB7cK23pRmQ

  • Idag vann jag över mig själv

    Idag säger jag grattis till mig själv – för att jag tog mig utanför dörren och gick en promenad.
    Det låter kanske enkelt, men för mig var det ett stort beslut. Först skulle jag bestämma mig.
    Sedan skulle jag ta det där första steget över tröskeln, ut i världen.

    När jag väl kom ut möttes jag av fåglar som kvittrade, vinden som lekte i träden och grönskan som börjar komma efter vintern. Det är något helande i det. Något som påminner mig om att livet fortsätter även när allt känns tungt.

    Promenaden gick inte fläckfritt. Jag flåsade, fick stanna flera gånger och kroppen protesterade.
    Men vet du vad? Jag mådde bättre än om jag hade stannat hemma.
    Hemma finns risken att jag försöker döva smärtan eller ångesten på sätt som inte är bra för mig.
    Ute får jag i alla fall andas. Känna något annat än bara oro.

    Så idag säger jag:
    Grattis till livet. Grattis till stegen jag tog. Grattis till att jag inte gav upp innan jag ens börjat.

  • Min hemsida – där mina dikter får ett eget hem

    Min hemsida är min lilla kreativa värld. En plats där jag lägger upp mina dikter – ord som följer mig, ord som har varit med mig sedan tonåren. Då skrev jag för att jag inte kunde säga allt högt. Nu skriver jag för att jag vill dela det jag bär inom mig.

    Till varje dikt väljer jag en bild jag själv tagit. Det känns som ett sätt att låta orden få en egen scen, en egen känsla, en egen atmosfär. För mig hänger bilder och ord ihop – ibland är det bilden som väcker dikten, ibland är det dikten som ropar efter en bild. Men varje gång känns det rätt när de två möts.

    Hemsidan har blivit en plats där jag får vara helt mig själv.
    Där jag kan skapa utan att förklara.
    Där jag kan dela utan att censurera mig.

    Och även om jag inte är någon stor poet eller musiker (inte än i alla fall 😉), så betyder det mycket att låta mina ord få leva utanför mina egna anteckningar. Att någon annan kanske känner något när de läser – det är en fin känsla.

    Min hemsida är mer än bara dikter.
    Det är en del av mig.

    Välkommen in och titta

    http://www.själenstystaröst.se

  • När orden blev min röst

    Jag har skrivit sedan tonåren. Då flödade orden i tankarna, men jag hade svårt att säga dem högt. Att skriva blev min väg ut, mitt sätt att uttrycka sådant som inte fick plats i ord när jag pratade. Det var givande, roligt, befriande – men också något jag höll helt för mig själv. Jag var rädd för reaktioner och konflikter, så texterna stannade i mina egna anteckningsböcker.

    Det dröjde många år innan jag vågade släppa ut dem i världen.

    När jag började omvandla dikterna till musik hade jag inga stora förväntningar. Det var mest ett kreativt experiment, ett sätt att ge mina ord en ny form. Därför blev jag både överraskad och tacksam över den respons jag faktiskt fick. Jag är långt ifrån en kändis – men man vet aldrig. Kanske en dag.

    Jag skriver fortfarande dikter, och känslan är densamma som när jag var tonåring:
    att orden är mina, att de bär mig, och att det är i skrivandet jag hittar mig själv.

    Det är därför jag fortsätter.

  • När kroppen brister och själen försöker läka

    Grattis till Livet

    Jag vet inte om jag ska säga grattis till mitt liv eller inte. Ända sedan operationen för drygt ett år sedan har allt varit en kamp – en kamp jag egentligen inte hade någon energi för från början. Trots all träning, trots all vila, trots att jag verkligen försökt göra allt rätt… så har kroppen knappt rört sig framåt alls. Den blir inte bättre. Jag är fortfarande lika orkeslös i armar och ben. Jag orkar nästan ingenting.

    Och jag kan numera förstå personer som lever med stora rörelsebegränsningar och inte kan använda kroppen så som de vill, för det är ungefär så jag känner mig nu. Speciellt när jag har varit mycket aktiv och rört på mig mycket – något jag alltid tyckt om och som varit en stor del av mig. Det känns som en sorg, som att jag har förlorat något. En bit av mig själv är borta, och den kommer kanske aldrig tillbaka.

    Trots all uppmärksamhet jag omedvetet lägger på mina symtom måste livet ändå gå vidare.

    Jobb: Jag var tvungen att säga upp mig från mitt drömjobb för att rädda mig själv, både psykiskt och fysiskt. Tyvärr hänger de två ihop mer än jag önskar. Mår jag dåligt hämmar det min rehabilitering. Tränar jag det minsta för mycket – hämmar det också. Promenerar jag för långt – samma sak. Eftersom min problematik är extrem, så är även risken för överansträngning extrem.

    Hur ska man acceptera sitt nya jag, när man vet att man aldrig kommer bli 100% frisk igen?
    Hur ska man må bättre när kroppen står still i rehabiliteringen?

    När man i över ett år har försökt göra allt rätt och ändå inte blivit ens 5% bättre, då börjar man undra om det här faktiskt är mitt nya jag.
    Kanske är det därför jag ändå säger grattis – grattis till att jag fortsätter försöka, trots att jag ibland inte vill och trots att jag inte alltid ser meningsfullheten i det.

  • När stridsrustningen inte behövdes

    Nu är jag tillbaka på den gamla kliniken som jag lämnade för ett tag sedan, just för att jag hamnade mellan stolarna och ingenting hände. Men nu fick jag en akuttid – bara på några dagar – och dessutom en ny kontaktperson. Som alltid gick jag in i min stridsposition innan jag klev in genom dörren. Det sitter i ryggmärgen nu. Men den här gången… behövde jag den inte.

    Jag förstår fortfarande inte vad som hände. För första gången på länge kände jag att någon faktiskt tog mig på allvar. Det gick så bra att jag nästan blev misstänksam. När livet har lärt en annat börjar man automatiskt leta efter det dolda, det som brukar skita sig, det som alltid kommer i efterhand. Men idag gjorde det inte det.

    Läkaren bokade en tid till psykologen direkt, för att hon ska fixa ett gemensamt möte för alla berörda. Jag fick också en tid till arbetsterapeuten för att se vad hon kan hjälpa till med. Och som om inte det vore nog skrev hon även till min vårdcentralsläkare om min ekonomiska situation. Allt detta utan att jag behövde försvara mig, förklara mig, eller slåss för att bli hörd.

    Det känns nästan overkligt. Som om jag drömmer. Jag mår inte bättre för det – men jag har åtminstone löst två saker som länge varit tunga att bära. Och bara det borde lätta lite på ryggsäcken.

    Jag har gått i konstant stridsberedskap i två år nu. Det är inget man bara stänger av. Man försöker ha koll på allt fast man inte orkar. Man står upp fast man ligger ner. Och även om det är min verklighet, så är det också många andras. Vi är fler än man tror som går runt så här.

  • Ett slag för att känna

    [Vers 1]
    Bultande händer,
    bortglömda, ointressanta.
    En sargad själ i natten
    utan utväg kvar.
    Tankar som skär djupare
    än någon kniv,
    ett hjärta som bär mer
    än det någonsin borde.

    [Vers 2]
    Mörkret i nacken bultar,
    en pulserande påminnelse.
    Kroppen skriker tyst,
    nerver vrider sig
    som knutar hon inte kan lösa.
    Och natten håller andan
    med henne.

    [Refräng]
    Ett steg, en suck,
    och hon försöker känna något.
    Ett slag, ett till —
    inte för att skada,
    bara för att orka härda stormen.
    När allt annat faller bort
    och tystnaden skär djupare
    än hon nånsin tänkt.

    [Vers 3]
    Hans röst ekar i rummet,
    varm och trygg och bedjande:
    ”Kom till mig, det blir bättre.”
    Men verklighetens spruckna glas
    skär under hennes fingrar.
    Ingen utväg,
    bara en skugga som följer
    varje rörelse hon gör.

    [Refräng]
    Ett steg, en suck,
    och hon försöker känna något.
    Ett slag, ett till —
    inte för att skada,
    bara för att orka härda stormen.
    När allt annat faller bort
    och tystnaden skär djupare
    än hon nånsin tänkt.

    [Outro]
    Ett slag för att känna,
    ett andetag för att stå kvar.

    Den här dikten blev till musik, men innan tonerna kom var det ren överlevnad.
    Den handlar om en kropp som gjorde mer ont än den bar, och en själ som försökte hålla ihop trots sprickor från långt tillbaka. Barndomens tunga ryggsäck mötte en vuxen kropp som redan var pressad — och när jag fick två diskbråck i nacken inom loppet av ett och ett halvt år lade allt av.

    Smärtan tog över mitt liv.
    Nerverna brann.
    Minsta rörelse gav en stöt genom hela kroppen.
    Jag kunde inte gå ut, inte röra mig i onödan, knappt lämna soffan. För mig som alltid varit aktiv — som gillat att gå, gymma och ta en springtur — blev stillheten outhärdlig. Frustrationen kokade under huden. Irritationen, rastlösheten och ilskan letade efter utlopp, men jag försökte hålla ihop det jag kunde.

    Det var som om kroppen skrek och själen viskade samtidigt.

    Och så fort min man kom hem… då hände något.
    Det var som om all stress och frustration rann av bara av att han kom in genom dörren. Hans närvaro gav ett lugn jag inte kunde skapa själv. Men jag visste att stormen fortfarande fanns där under ytan.

    Den här dikten är mitt sätt att beskriva den tiden — den fysiska smärtan, den psykiska tyngden, och den desperata längtan efter att känna något annat än det som gjorde ont.

    Det är inte en dikt om att skada sig.
    Det är en dikt om att överleva.

    Lyssna gärna på låten på min Kanal på Spotify

  • Grattis till livet – för idag valde jag att stanna

    Idag är jag stolt över mig själv.
    Stolt över att jag fortfarande är här, trots att jag mått så fruktansvärt dåligt den senaste tiden. Tankarna som borde vara långt borta har funnits nära, och det har varit tufft att stå emot. Men jag gjorde det. Jag valde att stanna kvar.

    Jag mår fortfarande inte bra. Jag krigar fortfarande varje dag, och den kampen tär inte bara på psyket utan även på kroppen. När själen är tung tappar kroppen kraft – och då står min rehabilitering nästan still. Det är som en ond spiral som vägrar släppa taget, hur mycket man än kämpar för att ta sig ur den.

    Jag önskar att jag kunde säga att jag ser ljust på framtiden. Men just nu gör jag inte det. Jag ser mest fler utmaningar, fler hinder, mer smärta. Men trots det vägrar jag ge upp.

    Jag lovade min man att stanna.
    Och det löftet tänker jag hålla.

    Idag säger jag därför:
    Grattis till livet.
    Ännu en dag kvar. En dag i taget.

  • När det man fruktade blir verklighet

    Det som jag inte ville skulle hända… har hänt.
    Jag har nu sagt upp mig från mitt jobb. Jobbet jag älskade. Mitt drömjobb.

    Som jag skrivit tidigare var detta ett nödvändigt ont. Mitt arbete kräver en kropp som fungerar – och just nu gör inte min det. Den blir inte bättre, inte ännu. Jag önskar att det hade varit annorlunda, men till slut fanns det inget annat val än att släppa taget.

    Jag har fortfarande mycket att tänka på, och även om jag nu löst ett problem så skapar beslutet såklart nya. Men det var väntat. Det är ändå något med att ta ett beslut, även ett tungt sådant – det ger ett visst lugn, mitt i allt kaos.

    Det som gör mig mest ledsen är hur svårt det är att få rätt hjälp av myndigheter. Hur många tårar som hade kunnat sparas. Hur mycket som hade kunnat undvikas. I mitt fall blev det bara fler ringar på vattnet, fler effekter som jag aldrig bad om.

    Nu försöker jag åtminstone ge mig själv några dagar där jag får stänga av hjärnan lite. Jag behöver en paus, en chans att andas. Mitt psyke ligger på botten, och jag måste vara extra varsam med mig själv.
    Målet nu är enkelt: vila.

    Och att inte göra något dumt.